Signerat Karlsson

Kurvan visar vägen

Signerat Karlsson

Det råder stiltje i svensk inrikespolitik. Orsakerna är många.

Artikeln publicerades 24 mars 2012.

Den alliansstyrda minoritetsregeringen har tappat initiativet och kör mer på förvaltning än visionär utveckling. Socialdemokraterna letar fortfarande efter sin egen förlorade roll som det samhällsbärande partiet. Även om partiet nu har återfått lugnet med den nye partiledaren Stefan Löfven saknas det fortfarande många svar på vad partiet egentligen vill.

Den kanske viktigaste anledningen till händelselösheten är nog att vi befinner oss mitt emellan två val. Då sitter allianspartierna gärna still i båten – så länge det går.

Under ytan har detändå börjat röra på sig. Stefan Löfvens trevande efter en bred energiöverenskommelse fångades upp av Folkpartiet men avvisades helt av Centern. Centerpartiet gick i veckan ut med förslaget om sänkta ingångslöner på hela arbetsmarknaden, men så blir det inte om Moderaterna får bestämma. Och det får de för det mesta. Så är läget i landet Sverige. Det är ytterst Fredrik Reinfeldt och hans parti som har sista ordet i allt. Inte sällan stretar partiet emot det mesta av förändring, det som avviker från den fastlagda kursen, vilken den nu är.

I förra veckan på partiets Sverigemöte i Örebro beskrev Fredrik Reinfeldt partiets hållning väl: ”Vi lovar inte först, vi lovar inte störst och mest till alla. Men när vi säger något då gäller det.”

Det är trovärdighet som statsministern vill förmedla, men det sker också till priset av att vara visionär.

I ett läge då det är långt till vallöften borde den politiska debatten vara mer inriktad på viktiga framtidsfrågor. Centerns förslag om sänkta ingångslöner har ett viktigt syfte, att hitta en lösning på hur trösklarna till arbetsmarknaden kan sänkas. Sveriges höga ungdomsarbetslöshet måste bekämpas med alla medel.

SamhällsdebattörenGunnar Wetterberg kom i höstas ut med boken Kurvans kraft – en bok om befolkningsfrågan. Kurvan som Wetterberg tar upp är mycket enkel – utvecklingen av födelsetalen under hela 1900-talet. Samtidigt är det också en mycket kraftfull kurva, den har i stort påverkat hela samhällsutvecklingen. ”Befolkningen är i själva verket samhällsförändringen”, som Wetterberg skriver, och under förra seklet var svängningarna stora.

På 1930-talet var födelsetalen låga för att sedan öka kraftigt under 1940-talet och vara höga fram till några år in på femtiotalet. Det är inte svårt att gissa att vi därför inom tio år kommer ha behov av en kraftigt utökad äldreomsorg. Hur ska kommunerna klara av det?

Under 1950- och 60-talen ökade efterfrågan på arbetskraft snabbare än tillgången. Detta löstes genom arbetskraftsinvandring och från jordbruket frigjordes mycket arbetskraft genom rationaliseringar och sammanslagningar av gårdar.

”Den största reserven var kvinnorna”, skriver Gunnar Wetterberg. Och här skedde det stora förändringar på politikens område. Avskaffandet av sambeskattningen 1971, en ny föräldraförsäkring några år senare och en utökad barnomsorg ledde till att allt fler kvinnor kom ut på arbetsmarknaden. Det visar att politiken kan spela en stor roll i hur man löser demografins utmaningar.

Därför borde den framtida befolkningsutvecklingen och välfärdens finansiering intressera dagens politiker mer. Fredrik Reinfeldt gjorde ett försök i början av året när han ville öppna upp för möjligheten att arbeta upp till 75 års ålder. Den efterföljande debatten kantrade snabbt eftersom det tolkades som att han ville tvinga folk att arbeta till 75 år. Så var aldrig fallet.

Gunnar Wetterbergtar upp en beräkning som Riksbanken gjorde häromåret. Om den nuvarande utvecklingen håller i sig kommer Sverige att tappa 0,4 procent av arbetskraften varje år från 2010 till 2050. Det låter kanske inte mycket men sammantaget står Sverige inför kanske en av de största förändringarna på över hundra år eftersom arbetskraften i stort sett ökat hela tiden.

Det är dags att ta debatten om framtiden – i dag.