Kvoteringsresistens, tack

BNP i Sverige skulle öka med 15 procent om kvinnor och män fick samma förutsättningar och möjligheter.

På Tillväxtdagarna i Malmö på torsdagen var det stor samstämmighet om strävan efter jämställdhet, fattas bara annat. Ulf Lindberg, näringspolitisk chef på Almega, underströk att det är en fråga om konkurrenskraft och överlevnad, ”vi behöver kompetensen”.

Striden var i stället den traditionella: kvotering eller inte. I en mini­debatt mellan Camilla Wagner på Veckans Affärer, som är för, och Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet, som är emot, vädrades de vanligaste argumenten.

Roligast var Wagner som jämförde favoriseringen av män med en könssjukdom. ”Sjukdomsbilden är att vi drabbas av vita, medelålders män.” Kvotering skulle fungera som jämställdhetspolitikens penicillin, tror hon.

Visst går det att förstå frustrationen. Det går långsamt. Men som Ludvigsson sa: problemet med alla former av kvotering är att det leder till en identitetspolitik. Börjar man finns det inget moraliskt hållbart argument mot att inte också särbehandla andra grupper.

Av princip finns det goda skäl att kräva resistens mot kvotering.