Färre och frejdigare förtroendevalda
Så långt: inget märkligt. Trots allt tal om att förtroendeuppdrag inte är en yrkeskarriär, vet vi att så är fallet såväl på nationell som lokal nivå. Eldsjälarna, fritidspolitikerna som utgör partiernas bas, är viktiga i högtidstalen. Men de behandlas, på grund av hur de politiska systemen är uppbyggda och administreras, som något av rundningsmärken. I takt med att medlemsantalen i partierna minskar har det blivit svårare att få folk att ägna sin lediga tid åt inläsning av handlingar och votering.
Den representativa demokratin är heller inte tänkt att i första hand vara representativ i den meningen att politikerna ska vara som ”folket”, påpekar statsvetaren Leif Lewin i SvD (12/1). De ska representera folket, vara kompetenta för uppdraget. ”Elitism”, är den vanliga invändningen mot detta. Den bortser dock från det uppenbara: Politikerna är förtroendevalda. Eller som Lewin skriver: ”Demokrati är (...) inte att de styrande ska likna de styrda utan att de styrda ska ha reella möjligheter att avsätta de styrande som förlorat deras förtroende.” I detta ligger en djupare problematik än att politikerna är broilers: När konsensuspolitik och handslag är norm blir det allt svårare för väljarna att veta vem som ansvarar för vad. Breda uppgörelser ska inte användas i tid och otid. De förminskar demokratin.
När alla tar ansvar för en politik är det i praktiken ingen som gör det. Detta demokratiska underskott är större än att politikerna är proffs eller inte representerar varje hörn av riket. ”Sverige har världens största parlament i förhållande till storleken på befolkningen”, konstaterar KDU:s ordförande Aron Modig (SvD 11/1). Övertalighet är norm också lokalt.
Väljarna behöver tydliga alternativ. Oppositionens roll är lika viktig som regeringens.
