Varning för pensionspopulism

ATP-systemet lyckades lösa det första, åtminstone för heltidsanställda män födda på 1930- och 40-talet. För många kvinnor i samma generation var systemet betydligt sämre – vilket de märker av i pensionskuverten idag.

Dagens pensionssystem kom till av en nödvändighet. Staten ska inte längre lova högre pensioner än vad det finns pengar till. De avgifter som betalas in av dem som arbetar, plus bufferten i AP-fonderna ska räcka till utbetalningarna. En liten del får förvaltas individuellt till den egna pensionen – premiepensionen. Den delen vill starka företrädare för Socialdemokraterna nu sänka. Effekten blir i praktiken att morgondagens pensionärer kommer att få betala mer, få ut mindre och pensionera sig senare.

Det är helt fel väg. Egentligen borde systemet gå åt andra hållet, att varje generation, varje individ betalar mer till och har större kontroll över sin egen pension. Utbudet på 800 fonder anses stort, men frihetsgraden borde tvärtom öka så att man fritt kan förfoga och placera pengarna exempelvis i nystartade företag och enskilda börsaktier.

Inget pensionssystem är idealt. Men den svenska konstruktionen har lämnat en av de farligaste fällorna bakom sig: att pantsätta kommande generationer.

Därför är den populistiska pensionsdebatten ett illavarslande tecken. När många länder i södra Europa kört in i väggen för att de lovat runt har Sverige statsfinansiellt stått stadigt. Svenskarna betalade dyrt för men lärde av 1990-talskrisen. Kreativa förslag från centralt politiskt håll på att förändra pensionssystemet är en varningssignal om att lärdomarna av krisen hamnat i skymundan och att man är beredd att ta sats för att köra Sverige hårt in i väggen ännu en gång.