Nöje

Störigt med The Hives – på rätt sätt

Nöje Artikeln publicerades
The Hives på Siesta 2012.
Foto:

Vad har the Hives gjort mer än "Hate to say I told you so" och "Tick tick boom"? frågar sig recensent Caroline Flyjer. En hel del i samma anda, visar det sig på Malmöfestivalen. Och precis lika ösigt.

The Hives

Var: Stora scenen, Malmöfestivalen

När: 16 augusti 2017

Bäst: "Die, all right!"

Sämst: "My time is coming"

– Är det så att ni lyder min minsta vink? Är det så att jag har vunnit er som fans för livet nu? ropar Howlin' Pelle från Malmöfestivalens stora scen med allt det storhetsvansinne som bara en riktig rockstjärna kan ha. Under onsdagens spelning ömsom hetsar han på malmöpubliken, ömsom försöker han övertala den att alla nu är hardcorefans till The Hives. Och de som inte är det, ett antal som Howlin' Pelle uppskattar till fyra procent, de fattar ingenting ändå.

Propert klädda enligt OP-mode i svartvita kostymer ger The Hives ett rätt så städat första intryck. Det ska dock snabbt ändras. Redan under konsertens första minuter slängs det med hår, det hoppas och studsas över scenen och svetten flyger från fuktiga pannor.

Det är inte den mest dynamiska spelningen när det gäller bredden på musikutbudet. The Hives spelar ösig, kommersiell rock, det är skramligt och skrikigt och charmigt. De har ett speciellt sound som de håller stenhårt i, så stenhårt att det ibland är svårt att särskilja låtarna. Ändå lyckas de hålla tempot uppe under den en och en halv timme långa konserten, och framförallt lyckas de hålla underhållningen på topp.

Howlin' Pelle rör sig med Mick Jagger-inspiration över scenen, och backstagearbetarna, ninjalika i sina svarta outfits och balaklavas, har fullt sjå med att hålla sladdar och utrustning på plats. Howlin' Pelle struttar, hoppar och poserar över scenen. Han kastar mikrofonen rakt upp i luften, kastar sig ut från förstärkare och sjunger stående på bastrumman. Han är nere några vändor i fotodiket precis framför scenen, han är ute en sväng mitt i publiken under vad som kan vara den längsta tolkningen av "Tick tick boom" någonsin, då han även får större delen av publiken på Stortorget att sätta sig ner. Han sjunger och gastar om vartannat, han är kaxig och oförskämd med en oemotståndlig glimt i ögat och hela tiden är temat det samma: The Hives älskar Malmö, men framför allt; Malmö älskar The Hives.