Statstelevisionen kan inte räkna
Det är främst Volvo och Atlas Copco, men också en rad andra. Tittarna får sannolikt uppfattningen att våra storföretag knappast betalar någon skatt alls.
Men uppgifterna handlar uteslutande om den statliga bolagsskatten.
Om reportern bakom dessa ”avslöjanden” kan man säga att hans ekonomiska förstånd inte stigit honom åt huvudet.
Först: företag som arbetar i internationell konkurrens på vilt skiftande marknader går ibland med vinst, ibland med förlust. Elementär kunskap om företagsbeskattning säger att företagen får kvitta förluster mot vinster. Detta handlar om något så enkelt som resultatutjämning över tiden, och är ett grundvillkor för finansiell överlevnad.
En titt i budgetpropositionen visar att statens intäkter från vinstskatten 2008, under finanskrisen, föll med drygt 20 procent. I detta genomsnitt ligger många kombinationer av vinster och förluster.
Sedan: bolagsskatten är bara en bråkdel av de totala skatter som företagen betalar till staten. Den ger, enligt budgetpropositionen, 109 miljarder vilket utgör 6,9 procent av de totala skatterna. Men företagen genererar också inkomstskatt på de anställdas löner, löneskatt (som politikerna för desinformationens skull kallar arbetsgivaravgifter), och skatter på konsumtion. De tre posterna summerar totalt till 1 488 miljarder kronor, vilket utgör 94,2 procent av alla skatter. En betydande del av detta genereras av företagen.
Siffror kan verka besvärliga, särskilt om de enligt matematiska metoder ska kombineras. Men för journalister med ekonomisk skolning och seriöst uppsåt är denna uppgift ibland inte helt omöjlig. Utdelad vinst – det vill säga det som går till aktieägarna – beskattar staten två gånger. Den sammanlagda skatten blev på 1970-talet 87-93 procent. De fackliga ledarna klagade alltid bitterligen över att det inte blev mer.
Nu har dubbelskatten gått ner till drygt 48 procent. Men det innebär att ett historiskt lönsamt företag har svårt att via aktiemarknaden lyfta över sina vinster till nya företag med bättre framtidsutsikter. Staten tog ju tidigare bortåt 90 procent, nu bortåt hälften. Den här dubbelskatten hindrar effektivt en samhällsekonomiskt mycket viktig omallokering av vinsterna inom företagssektorn.
De stora exportföretagen tvingas av internationell konkurrens att hårdrationalisera, och förlägger en växande del av produktion och sysselsättning utomlands. Det är bara de små företagen som kan anställa fler, och få ned den katastrofala ungdomsarbetslösheten. Då måste det löna sig att investera i små företag. Men skatten på småföretagare är främst utformad som ett hinder för detta.
Nils-Eric Sandberg är före, detta ledarskribent i DN, och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.
