Att hoppa i galen tunna
Det finns många oklara uppfattningar. Strandskydd har en fysisk avgränsning. Detaljplan har också gränser, där skiljs ut var och hur man får bygga. Allemansrätt har däremot varken gränser eller lagregler. All mark ägs dock av någon. Markägare har både rätt och skyldighet att sköta sin mark. Finns där byggrätt, får man bygga, finns där strandskydd får man inte hindra allmänheten att komma fram.
Stranden är vår största tillgång. Tillsammans med slätten. Och företagen och stadscentrum. Och människorna kanske? Trelleborgaren är snäll och lite barsk, i alla fall inte insmickrande. Han står stadigt på jorden, är trygg, vänlig, omtänksam och tämligen givmild.
Den som har förmånen att bo och äga mark vid stranden ska förstås dela med sig. Alla ska kunna gå längs vattnet, att ha med grillmat och kaffekorg och brassestolar, att bada, drömma, leta snäckor. Vår, sommar, höst och vinter, stranden lockar alltid.
Vi måste ta väl hand om denna tillgång. Stickiga vresroshäckar, brännässlor och staket hindrar, men stigar och klippta gräsgångar underlättar framkomligheten för alla. En bänk att slå sig ned på för såväl markägare som flanör är inte fel. Men så tycker inte miljönämnden!
De öppna obebyggda strandpartier som finns till exempel mellan Böste och Smyge eller vid Fredshög är underbart vackra, fyllda av lust och längtan, fåglar och fiskar, strandråg och malvor. Men flest människor som vandrar längs stranden ser vi där det finns hus, stigar och gränder. Människor tycker om att titta på naturen, men också på pittoreska miljöer, skånelängor och ludor och hoddor, även se andra människor.
Vi kan idag gå runt hela falsterbohalvön, längs Höllviken över bron, runt Knösen, förbi Skanörs hamn mot Falsterbo fyr, till Kämpingebukten fram till Skåre, Stavstensudde, västra infarten. Sen är det stopp, totalstopp. Trelleborgs hamn är stor och inhägnad med stängsel. På andra sidan järnvägen är det åter framkomligt från Östra stranden över Gislöv, Smygehamn och till Beddingestrand och Skateholm.
Miljönämnden gör rätt i att inventera, men skjuter fel. Om man inte hittade mer än några badtunnor och klippta gräsgångar så borde det vara bra så. Det finns olika sätt att kommunicera med medborgarna. Anmäla till åklagare. Eller som i en liten stad i Frankrike hitta en lapp på bilens vindruta: ”Ni har parkerat fel! Vi utgår från att det är ett förbiseende och att ni inte gör om det.”
Hamnen ligger inte inom strandskydd, jag vet, men likväl behöver hamnområdet inte dubbleras som planerna är. Man skulle kunna slippa hosta av färjornas rök och höra lastbilarnas oväsen och lukta deras diesel och torka sina utemöbler fria från sot och fett. Fokusera på där problemen finns. Vad vill miljönämnden och kommunen? Vad vill man förbättra egentligen?
Madeleine Brandin är arkitekt och författare.
