Ledare

Vämjelig vänsterreflex

Fortfarande mer än en vecka efter bilolyckan på Kuba, i vilken dissidenten Oswaldo Payá och hans kollega Harold Cepero dog – och KDU-ordföranden Aron Modig skadades lindrigt, är det oklart vad som egentligen hände. Payá var en av Castro– regimens mest kända kritiker. Mottagare av Sacharovpriset. Nominerad till Nobels fredspris.

Ledare
Hur dog Oswaldo Payá?Foto: Ramon Espinosa
Foto:

Den officiella bilden är att det var en singel–olycka, att bilens förare, den spanske ungdomspolitikern Angelo Carromero, körde för fort och oförsiktigt.

Den inledande utredningen är dock hemlig. Och i fredags nekades svenska diplomater tillträde till Modig, som sitter i förvar för att förhöras ytterligare.

Detta är ett mycket märkligt agerande. Inte minst eftersom Payás familj hävdar att olyckan orsakades av en annan bil, som ska ha prejat den förolyckade bilen av vägen. Att hålla kvar Modig för att klargöra orsaken bakom olyckan är en sak, att isolera honom en annan. I stället för öppenhet och insyn väljer Kuba, sin vana trogen, att lägga locket på.

Även om kommunistregimens agerande väcker misstankar, är det för tidigt att påstå att Payás död verkligen var ett politiskt mord. Men det stärker definitivt skälen för att åter belysa den kubanska diktaturen.

Kuba är en auktoritärt styrd enpartistat. Raúl Castros maktövertagande efter brodern Fidel Castro 2006 har inte inneburit någon egentlig ändring till det bättre. Det finns ingen yttrande-, press- eller mötesfrihet, skriver Utrikesdepartementet i sin senaste rapport om förhållandet för mänskliga rättigheter på Kuba. Godtyckliga arresteringar är vardag. Rättsväsendet är politiskt styrt. Bland det mest förkastliga medborgarna kan ägna sig åt är ”kontrarevolutionär verksamhet”, läs: kritik av regimen. I samband med begravningen av Payá i tisdags greps flera oppositionella för att ha skrikit ”frihet”.

Kvarterskommittéer och fackförbund övervakar kubanernas bostäder och arbetsplatser. De medborgare som bedöms vara illojala mot regimen riskerar att mista arbeten och bostäder.

Allt detta är naturligtvis känt,ändå finns det många i Sverige som försvarar förtrycket.

”Kubavänner” blundar för övergrepp och hävdar att kritik mot det kommunistiska arvriket bara är kapitalistisk propaganda, som – Eva Björklund, tidigare i Vänsterpartiets partistyrelse. Hon vet – konstigt nog – att regimens beskrivning av dödsolyckan är riktig. Att ens våga återge misstankarna om annat är ”en oförskämd, hänsynslös lögn”, skriver hon på Svensk-kubanska föreningens hemsida.

Vad som verkligen hände Oswaldo Payá lär vi andra inte få veta förrän Aron Modig har kommit ur den kubanska regimens klor, och tillåts tala fritt. Oavsett vilket besked han ger finns det skäl att fortsätta slåss för det kubanska folkets frihet.