Tudelad Tunhammar

”Konungens befallningshavande” i Skåne tar emot på Kungsgatan i Malmö. Landshövding Göran Tunhammar har inte många dagar kvar som regeringens sändebud. Han verkar lättad. Men framför allt är han stolt över att lämna efter sig en myndighet med ekonomin i balans.

En myndighetschef bedöms dock inte enbart efter årsredovisningen. Personalen måste trivas. Länsstyrelsen i Skåne har haft några tuffa år, men de anställda är nöjda nu, ”harmoniska”, menar Tunhammar. Så har det inte alltid varit.

Sedan är det alla band som ska klippas.

”Jag har lite grand samma funktion som kungen har nationellt”, säger Tunhammar. ”Att vara en samlande figur.”

Fungerar det? Känner hela Skåne sig representerat av Mannen i Malmö? Det är tveksamt. Man kan sätta i fråga om någon som saknar folkligt mandat överhuvudtaget kan göra anspråk på att företräda alla.

Den bristen har landshövdingen gemensam med statschefen. Fast på länsnivå är mandatet tidsbegränsat, och går inte i arv. Skåne län är ingen förläning. Positionen går inte ens enbart till politiker som tack för lång och trogen tjänst, vilket annars är det vanliga.

Just Tunhammar var en överraskning när han 2006 utnämndes till Skånehövding av Göran Persson (S), som han säger sig alltid ha haft en bra relation till. ”Ömsesidig respekt.” Utnämningen tolkades som att Skåne behövde en person med fokus på näringslivet. Ideo­logiskt står han till höger.

Vid hans tillträde var det febrig högkonjunktur. I ett tal inför SEB Club Öresund tackade Tunhammar för att han fått förmånen att tillträda sitt ämbete under den mest dynamiska perioden i Skåne sedan 1400-talet. Han målade upp en ljus bild: Skåne som motorn i svensk ekonomi. Högsta tillväxten i landet med starka näringsgrenar, stor inflyttning och kraftig sysselsättningsökning. Det geografiska läget!

Samtidigt sa Tunhammar att integrationspotentialen var underutnyttjad. Det fanns stora skäl att identifiera styrkor för att förbättra regionens konkurrenskraft. Främst handlade det om infrastruktur, som järnväg mellan Kastrup och Sturup.

Sex år och två konjunkturnedgångar senare flyr danskarna Skåne. OECD har påpekat att tillväxten här är sämre än i andra regioner i Sverige. Vi halkar efter, har strukturella problem med låg utbildningsnivå och svag sysselsättning. Regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult (M) är allvarligt bekymrad. Hon underströk för ett tag sedan att ”prognoserna för framtiden ser mörka ut”.

Så vad säger Tunhammar i dag?

I princip samma sak som tidigare. Styrkorna är desamma, svårigheterna också. Han är glad över att det blev en överenskommelse om järnvägsspåren i Åkarp.

Öresundsintegrationen har gått i stå. Och på direkt fråga säger Tunhammar att han tydligen inte har varit länets företrädare mot regeringen tillräckligt effektivt. ”Låt mig vara självkritisk där.”

”Oavsett kulör på regering så är det ett rätt förstrött intresse för det som rör sig utanför tullarna. Sedan finns det en allmän bild av att det går himla bra för Skåne, vilket jag själv kanske har bidragit till.”

Våra landshövdingar befinner sig i skärningspunkten mellan politik och administration. ”Fungerar bra”, säger Tunhammar, men låter inte helt övertygad.

Blekinges förra landshövding Gunvor Engström skrev i januari på sin blogg: ”Har blivit lite förstörd som landshövding – där uppdraget i princip kräver en positiv hållning. Det passar ju i princip min personliga läggning – men ibland vill jag kunna vara riktigt förbannad. Framförallt vill jag vara fri. Tänker mycket på detta. Min tillvaro är under renovering.”

Frånvaron av frihet.

”Det är dötråkigt att behöva upplevas som en bromskloss”, tycker Tunhammar. ”Samtidigt som jag i stora delar av mitt liv har pläderat för tillväxt och utveckling. Men vi har att tillämpa en lagstiftning. Vi sitter som pianister och spelar efter ett givet partitur.”

Att vara länets hövding är dubbelbottnat. Svårt. ”En riksrevisor sa att länsstyrelserna är de mest komplicerade av alla myndigheter, just därför att vi har så fruktansvärt många olika uppgifter. Vi får ofta inte förrän i mars, april reda på hur mycket pengar vi har för en viss verksamhet. Hur ska vi bemanna? Det är rätt svårrattat, men det funkar.” Verksamheten ska stämmas av mot tio olika departement. Länet har 90 olika uppdrag i regleringsbrevet: natur, miljö, landsbygd, jordbruk, samhällsbyggnad – och tillsyn.

I rollen som myndighetschef driver landshövdingen en diversehandel.

I rollen som länets företrädare mot regeringen – och regeringens företrädare mot länet – ska han föra ut åsikter – och samla in åsikter. Han ska representera.

Det gör Tunhammar.

2011 låg den externa representationen på 1,2 miljoner kronor eller 3 096 kronor per årsarbetskraft, vilket är mest i landet. ”Det har jag fått beröm av ansvarig minister för. Han tycker att det talar för en utåtriktad verksamhet.”

Är då Västra Götalands Lars Bäckström, som bara representerar för 2 160 kronor per årsarbetskraft mind­re bra? Fungerar denna del av uppdraget sämre i Stockholm, där summan är 1 290 kronor?

Svårt att säga.

Det avgörande borde vara att medborgarna får valuta för sina pengar, och då återkommer man till att landshövdingen fyller andra delen av sitt uppdrag på det sätt hen själv finner bäst. Något som är få andra tjänstemän förunnat.

Kontakter är förutsättningen för den som ska vara frontfigur.

Tunhammar har därför en rad sidouppdrag. Huvuddelen är kopplade till Skåne. Han är ordförande för åtta stiftelser. Han är också ordförande för Ideonfonden och sitter i Gastronomiska akademin. Därutöver är han ordförande för Arbetsgivarverket och en av tre ledamöter i Riksdagens arvodesnämnd. Sedan Tunhammar tillträdde har han avgått från ordförandeposterna i AMF och Luftfartsverket.

Jävssituation? Hadar Cars, som tidigare var ordförande för Institutet mot mutor har sett närmare på Norrbottens landshövding Per-Ola Eriksson och dennes styrelseuppdrag i gruvföretaget LKAB. Olämpligt, summerar han. Stefan Attefall (KD) har i samband med detta inlett en översyn av landshövdingarnas bisysslor. ”Man ska självfallet undvika att bli beslutsfattare på två ställen”, säger han till Affärsvärlden.

Det handlar om förtroende; att genom många uppdrag få förtroende i en bred krets och ändå inte på något sätt riskera att uppfattas som om man tar ovidkommande hänsyn.

Förtroendekris är något som Tunhammar är bekant med. Inte bara genom AMF-affären och det saftiga pensionsavtalet med vd:n.

2007 stod internrevisorn Tommie Sjölin i sitt fönster på länsstyrelsen i Malmö. Han hade låst sig inne. Snart framkom det att han hade granskat dåvarande personaldirektören Helena Jellinek och funnit stora sidoinkomster. Efter rapport till landshövdingen hade Sjölin fått klartecken att fortsätta granskningen, men fick aldrig Jellinek att medverka. Innan han var färdig hade plötsligt Sjölin utpekats som problemet, att han hade gjort mer än vad han hade rätt till. I ett försök att skydda sitt grundmaterial från myndigheten valde han då att låsa in sig med det. Sjölin blev riksbekant som whistle-blower.

Ångrar Tunhammar sig? Skulle han ha gjort något annorlunda?

”Nej, jag kan nog inte säga det. Med all respekt för Sjölin så den stora frågan var den om överdirektör Lise Lotte Reiter.” I en enkät till personalen framkom att det fanns en bestraffningskultur på Länsstyrelsen. Många var rädda för repressalier om de framförde kritik mot ledningen. Reiter fick gå.

Tunhammar fick sedermera kraftig kritik av Riksrevisionen för hanteringen av Sjölin, man menade att han hade försvårat internrevisionen.

”Det kändes lite löjligt och orättvist att bli misstänkliggjord för något jag var en stark tillskyndare av.”

Fallet med Tommie Sjölin har väckt frågan om stärkt skydd för den som avslöjar oegentligheter. Han köptes ut. Men han har aldrig fått något förtjänsttecken för sitt civilkurage. Göran Tunhammar har fått konungens medalj i 12:e storleken.