Tjänsteman lämnar egen värdering hemma
Tjänstemannens ställning är hotad. Mest påtagligt av den utbredda missuppfattning att ordet är maskulint och bör bytas ut mot ”tjänsteperson”. Fast vid närmre eftertanke kan det bytet vara en symbol för något större –en urholkning av tjänstemannarollens betydelse. För ordet tjänsteperson antyder på ett helt annat sätt att det handlar om en individ med egna värderingar. Men egna värderingar är precis det en tjänsteman inte representerar i sin yrkesroll.
Den offentliga tjänstemannarollen handlar om att företräda staten, kommunen, myndigheten. Man är neutral på alla sätt utom till sitt uppdrag, i det är man lojal mot sin uppdragsgivare och de lagar och förordningar som gäller för den myndighet man representerar. Det kan uppfattas stelbent, men anledningen är att det inte finns utrymme för något större mått av godtycke i myndighetsutövningen om samhället ska vara rättssäkert. Finner en tjänsteman att de egna värderingarna inte stämmer överens med uppdraget som ska utföras får vederbörande privat engagera sig politiskt för att ändra på reglerna, men absolut inte i arbetet tumma på eller vägra följa vad som bestämts i demokratisk ordning. Om upprördheten är så stor att man inte kan tänka sig att genomföra arbetsuppgifterna får man vackert söka sig någon annanstans.
Men frestelsen för egen aktivism i rollen som offentlig tjänsteman kan vara stor. Den som undervisar kan låta egna värderingar genomsyra det man förmedlar till elever och studenter. Den som ska besluta om bidrag kan känna med eller emot någon och låta det påverka utfallet. En polis kan känna större sympati för en viss grupp av människor än andra och låta sina ingripanden färgas av det. En domare kan lockas att ta andra hänsyn än de faktiska omständigheter som har lagts fram för rätten. Det kan vara frestande att som tjänsteman med en privat stark åsikt vilja motarbeta de politiker som är på väg att ta över styret i kommunen eller i riket.
Nej – det sista kan väl ändå inte vara sant? Inte i Sverige?
Tyvärr verkar det inte bättre.
Johan Westerholm som driver sajten ledarsidorna.se var tidigt ute med att uppmärksamma ett upprop bland opolitiska tjänstemän på utrikesdepartementet. Uppropet, som enligt DN undertecknats av 261 anställda på flera departement, handlar om under vilka omständigheter en tjänsteman ska vara lojal mot en eventuell ny regering eller inte. I dokumentet ställs bland annat frågor om lojalitetsplikten mot regering och arbetsgivare gäller om den skulle stå i strid med regeringsformen. Exempel tas om ”partier i regeringsunderlaget menar att vissa tjänstemän med hänsyn till deras bakgrund – t.ex. judar, samer eller muslimer inte är 'svenskar'?”
Detta upprop kommer alltså till mitt i en komplicerad regeringsbildning. Frågorna kan tyckas angelägna – inte ska man behöva vara lojal under en diskriminerande regering? Och visst, under extrema omständigheter kan tjänstemannaprotester, inklusive ordervägran, vara befogade. Men det är uppenbart att det inte finns någon möjlig regering som avser att strunta i regeringsformen och införa en ny folkindelning med olika etniskt baserade rättigheter.*
Tidigare statsminister och utrikesminister Carl Bildt (M) formulerar det väl på sin blogg Alla dessa dagar: ”Uppropet är utomordentligt anmärkningsvärt och bör leda till en djupgående debatt inom och utom regeringskansliet. Ytterst vittnar det faktiskt om bristande respekt för vårt parlamentariska och demokratiska systems sätt att arbeta.”
Även den som ser goda grunder för tjänstemännens agerande bör fundera ytterligare ett varv. Risken är att de själva agerar på ett sätt som påminner om vad de är rädda att en imaginär auktoritär regering kan tänkas göra: fylla alla departement och myndigheter med partilojala tjänstemän.
Den opolitiska tjänstemannen är en förutsättning för att staten ska fungera, regeringsbyten vara möjliga och medborgarna kunna lita på att de behandlas objektivt. Den rollen får inte urvattnas, och det är extra illa om tjänstemännen själva vrider om trasan.
*(I spalten kan man notera att samer har en särställning i grundlagen som eget folk, redan i 1 kap 2§ i statsskickets grunder heter det ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.” En same kan alltså vara svensk, men en svensk utan samiska rötter kan inte bli same.)
