Svensk säkerhet är för viktig för att överlåta på Wallström
När utrikesminister Margot Wallström äntrar en talarstol för att deklarera var Sverige står säkerhetspolitiskt är det många fler än försvarsministerkollegan Peter Hultqvist som svettas lite extra. Alla känner ju till Margot Wallström pacifistiska övertygelse, hennes världsförbättrarambitioner och Natomotstånd. För Wallström är Sveriges roll som fredens ängel i världssamfundet det vägledande. Framgångar mäts genom en plats i FN:s säkerhetsråd och i deklarationer för globalt kärnvapenförbud.
Därför är det ingen som blir överraskad när Wallström i riksdagen gör klart att ett medlemskap i Nato skulle göra Sverige mer utsatt och att ”Dessutom kan man fråga sig hur det står till i Nato, vi vet vem som är commander i chief i det land som verkligen bestämmer i Nato.”
Det kan duga i en Natodebatt på gymnasiet. Men en utrikesminister har att se till svenska folkets säkerhet. Oavsett inställning till medlemskap i Nato är det starka samarbetet med organisationen – med en norsk före detta statsminister som generalsekreterare – garanten för säkerheten för de demokratiska staterna runt Östersjön.
Pacifismen har sin logik. Om ingen lyfter ett vapen mot någon annan behövs inga vapen. Det är förstås helt onödigt att lägga pengar på sådant som polis och militär om alla bara förstod att skilja på mitt och ditt och att våld är dumt. Det är ju också det vi försöker lära våra barn. Att slåss är fel. Slänger de spaden i huvudet på en kombattant i sandlådan får de veta att så där gör man inte.
Men det betyder inte att vi lär våra barn att hela världen därute är ett paradis där alla kramas och ingen slåss. Vi försöker tvärtom rusta dem för orättvisorna och grymheterna som finns därute. Och någon gång talar vi också om att det finns situationer när det är okej, till och med nödvändigt, att sparka hårt på ett känsligt ställe hos en förövare. Vi lär dem också att om någon vän är hotad, då är det vår plikt att gripa in. Och så räknar vi med vännens stöd om någon vill oss illa.
Säkerhetspolitik är sans och balans. Diplomati, kommunikation och utbyte över gränserna är uppenbart det effektivaste sättet att förhålla sig till andra nationer och ledare. Men, som historien lärt oss, utgör en allt för långt gången eftergiftspolitik ett hot. Att förhålla sig till en auktoritär stormaktsledare med växande militära resurser, som visat sig villig att föra krig och annektera grannländers territorium kräver stringens, tydlighet och solidaritet demokratier emellan.
Sveriges regering har det yttersta uppdraget att skydda Sveriges gränser och befolkningen. För det passar pacifistiska teorier omsatta i praktisk utrikespolitik mycket dåligt.
