Ledare

Skatta försiktigt

Ledare Artikeln publicerades
Populärt skatteobjekt.
Foto: Vilhelm Stokstad/TT
Populärt skatteobjekt.

Det är lätt att längta efter radikala skattereformer. Men det är lika lätt att de gör mer skada än nytta.

Frågar du en grupp nationalekonomer vilken skatt de gillar mest är sannolikheten stor att du får höra ett unisont ”fastighetsskatten!”. Därför är det ingen överraskning att den också är central när SNS Konjunkturråd låter tre framstående nationalekonomer, Daniel Waldenström, Spencer Bastani och Åsa Hansson, lägga fram sina reformförslag för det svenska skattesystemet.

Ett ofta använt argument för fastighetsskatten är att det är en bekväm skattebas – huset går inte att flytta, alla blir tvungna att betala den. Inte heller SNS-ekonomerna kan låta bli att lyfta det: ”En fastighet flyttar inte på sig när den beskattas, vilket skiljer den från nästan alla andra skattebaser och gör den till en samhällsekonomiskt effektiv skatt.”

Att den är lätt att ta ut är i sig dock ett märkligt försvar av en skatt, då utgångspunkten helt är indrivarens, statens. Rimligare är att utgå från hur den slår mot dem som ska betala den. Och de som äger sina bostäder gillar den inte.

SNS-ekonomernas förslag är en skatt på 1 procent av taxeringsvärdet. Men för att det inte ska slå mot dem med låga inkomster ska en begränsningsregel gälla. På det viset menar ekonomerna att fastighetsskatten vinner legitimitet hos befolkningen. En huvudinvändning mot den gamla fastighetsskatten var ju att människor med låg pension inte hade råd att bo kvar i hus vars värde hade stigit genom att grannarna sålt sina villor dyrt.

Vad SNS-ekonomerna då gör är att delvis omvandla fastighetsskatten till en inkomstskatt, med nya marginaleffekter som följd. Tror man på fastighetsskatten och jämför den med att betala löpande skatt på ränteinkomster bör man stå för det fullt ut och försvara konsekvenserna.

Fastighetsskatten retar också många på grund av de märkliga effekter som investeringar i bostaden ger. Ägarna förväntas glatt uppge om de byggt om badrummet, bytt fönster eller vidtagit andra renoveringsåtgärder som höjer bostadens taxeringsvärde och därmed skatten. Till det kommer att ett taxeringsvärde ofta har ett stort mått av gissning i sig, vad ett hus verkligen är värt vet man inte förrän det är sålt.

På det hela taget är fastighetsskatten betydligt sämre ute i verkligheten än i teoretiska modeller på nationalekonomiska institutioner.

Nu ska man till SNS-rapportskrivarnas försvar framhålla att de vill ta bort andra fastighetsskatter – stämpelskatterna som betalas vid köp. Under de gångna åren har de stigit rejält i takt med bostadspriserna och faktiskt i hög grad kompenserat staten för sänkningen av den vanliga fastighetsskatten. Vid försäljning kan ekonomerna tänka sig att reavinstskatten sänks i linje med den fastighetsskatt man tidigare har betalat in. Nackdelen med det första är att de som redan har betalat stämpelskatter nu också åker på högre fastighetsskatt. Nackdelen med det andra är att en kompensation för inbetalda fastighetsskatter vid försäljning kan krångla till beräkningar av skattekostnader och intäkter för individ och stat.

De tre gräver också upp arvsskatten ur graven. Utan att specificera beloppet vill de utreda en skatt på stora arv och gåvor. Problemen med arvsskatten är dock flera. Ett allvarligt är att det försvårar generationsövertagande av familjeföretag. Den tidigare arvsskatten kunde också vid snabba prisfall på börsen göra att skatten översteg det faktiska värdet av de ärvda aktierna. Arvsskatt öppnar dessutom för att hitta upplägg för att komma undan den, den uppmuntrar kortsiktig konsumtion framför långsiktiga investeringar och bortser från att privat kapital fortsätter att generera tillväxt, nya inkomster till individer och därmed också skatteintäkter till staten. Det är det hela marknadsekonomin bygger på – att kapital arbetar genom att det investeras.

SNS pillar även i det privata sparandet. Investeringssparkontot (och den liknande kapitalförsäkringen), vill man avskaffa till förmån för en annan lösning där vinsterna beskattas vid uttag, med en kapitalskatt på 25 procent. Det är absolut en möjlig modell, men återigen så rör man då om i delar av skattesystemet som människor precis lärt sig att förstå och planera efter.

Det finns all anledning att se över skattesystemet och fundera över vad som orsakar skada för ekonomins tillväxt i stort och hur fördelningen påverkas. Det finns uppenbara fel – höga marginalskatter även på normala heltidsinkomster är bara en markering mot inkomstskillnader, det ger små eller inga extra skatteintäkter till staten och skadar ekonomin både på individ och samhällsnivå. Den typen av justeringar är viktiga att göra. Men att göra alltför drastiska förändringar och att återinföra skatter som avskaffats eller sänkts för bara några år sedan, skapar osäkerhet och gör det svårare att planera för människor och företag. Visst kan man önska sig ett optimalt skattesystem, men en underskattad faktor är att systemen är hyfsat stabila över tid.