Ledare

Politiker måste analysera konsekvenserna av sina beslut

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Christine Olsson/TT

God vilja räcker inte.

I svensk politik finns en föreställning om att goda avsikter automatiskt leder till goda utfall. Det vill säga: När politiker grundar sina beslut på det som känns bra blir följdeffekterna också samhällsekonomiskt gynnsamma. Tyvärr håller inte resonemanget i många fall.

Ett exempel är förhoppningen om att ökad utomeuropeisk invandring ska lösa Sveriges demografiska utmaningar. Tanken är att högre migration bidrar till att finansiera vår åldrande befolknings pensioner, tack vare ett stort antal invandrare i arbetsför ålder. Men detta stämmer inte överens med verkligheten.

Tvärtom finansierar invandringen varken sina egna kostnader eller den inhemska befolkningens pensioner, eftersom invandrare inte arbetar och betalar skatt i den utsträckning som krävs för att påståendet om lönsamhet ska hålla. Det visar ekonomen Tino Sanandaji i boken ”Massutmaning” (2016). Visserligen kan högre migration leda till att befolkningen föryngras, men ålder räcker inte som indikator på ekonomiska vinster. I stället borde politiker hänvisa till humanitära skäl för invandringen, snarare än samhällsekonomiska förtjänster.

Många resonerar på liknande sätt om högre utbildning. Högskoleutbildningar är avgiftsfria och sägs möjliggöra klassresor. I linje med detta har Sverige fördubblat högskoleplatserna. Sedan 1990-talet har platserna ökat från 200 000 till dagens 400 000. Konsekvensen är att högskolor ofta godkänner studenter med bristande kunskaper för att på så sätt säkra sin finansiering. Detta eftersom pengarna fördelas per godkänd student.

Samtidigt som var fjärde person i Sverige i dag är högutbildad, är Sverige världssämst när det gäller utbildningspremien – alltså, den ekonomiska lönsamheten av att ha en högskoleexamen (OECD, 2017). I stället för att år efter år utöka högskoleplatserna borde politikerna satsa på kvalitet framför kvantitet. Men det vore osvenskt att sträva efter att minska den svällande utbildningssektorn.

Ett annat exempel är den reglerade hyresmarknaden. Hyresregleringen är sedan slutet av 1960-talet bruksvärdesreglerad, vilket innebär att hyror sätts i förhållande till liknande lägenheter och att det finns en gräns för hur höga hyreshöjningar får vara.

Trots att syftet är lovvärt – att fler ska ha möjlighet att ta sig in på hyresmarknaden tack vare låga hyror – blir resultatet att endast ”insiders” gynnas. De långa köerna hindrar inte minst unga och nyanlända invandrare från att få ett förstahandskontrakt. Dessutom görs det både olönsamt att bygga nytt och att underhålla befintliga hyresrätter. Som i så många andra situationer skulle en fungerande marknad kunna räta upp problemen.

Den gemensamma nämnaren för dessa, och många fler, politiska beslut är att de är baserade på önsketänkande. De goda intentionerna får oavsiktliga konsekvenser som blir svårare att åtgärda ju längre chimären hålls uppe. När politiska åtgärder inte konstrueras efter ekonomiska kalkyler blir samhällsdebatten fördummad. Visserligen är politik resultatet av ideologiska avvägningar och prioriteringar, men politiska beslut borde alltid föregås av en ärlig analys av dess konsekvenser.