Ledare

Petter Birgersson: 2018 – kampen om väljarna

Ledare Artikeln publicerades
Statsminister Stefan Löfven, Isabella Lövin (MP), Ebba Busch Thor (KD) och Ulf Kristersson (M).
Foto: Vilhelm Stokstad/TT
Statsminister Stefan Löfven, Isabella Lövin (MP), Ebba Busch Thor (KD) och Ulf Kristersson (M).

Det finns anledning för oss här i norr har vi skäl att lyfta glasen lite extra högt mot skyn när det nya året skålas in. Gudarna – eller om det är det hårda arbetet från dem som kom före oss – har skapat ett paradis med varma hus, rinnande rent vatten, överflöd av mat och snabba kommunikationer för den som ändå längtar bort. Vi bryr oss inte ens längre om att slåss med våra grannar, det som länge var en självklar del av den nordiska kulturen.

När vi så till raketrester och halvt urdruckna Magnumflaskor snart träder in i 2018 är det ändå med viss ängslan. Valet kommer att prägla det kommande året och redan har temperaturen skruvats upp. Invandringen och integrationen kommer att fortsätta vara de hetaste frågorna. Emellanåt kan det kännas som att det är de enda som existerar, vilket kan trötta ut den tålmodigaste. Men det hänger intimt ihop med hur en nationell välfärdsstat fungerar.

Den innevarande mandatperioden har tydligare än någonsin förut visat hur högt vackra ord kan flyga innan de hårt faller till marken. De två stora maktpartierna, Socialdemokraterna och Moderaterna tävlar numera om att vara hårdast i tv-rutan när det debatteras svenska värderingar, brott och utanförskap. Emellanåt dyker fortfarande de reflexmässigt inövade beskyllningarna om grumligt fiske och SD-fjäsk upp, men i grunden är båda partierna inriktade på att vinna tillbaka de väljare de i olika omgångar förlorat till Jimmie Åkessons klubb.

Från LO-håll är oron påtaglig att socialdemokratin har tappat greppet om arbetarna. LO-ekonomen Torbjörn Hållö (Di 21/12) är bekymrad för den stora invandringens effekter på lönerna för arbetare och på skolans kvalitet. I den första delen håller LO emot kraven på enklare låglönejobb och i den andra delen framhåller Hållö att låginkomsttagare bor i de områden där skolorna påverkas mest av en stor mängd nyinvandrade. Hållö pekar på att den situationen inte ser ut att lätta de närmaste åren. Även om invandringen av asylsökande stramats åt sedan 2015 är anhöriginvandringen fortfarande mycket hög, och det från just de länder där utbildningsnivån ofta är låg och som präglas av andra värderingar, kultur och religion än det svenska majoritetssamhällets.

Den gamle fackbasen statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson har båda uppfattat varningssignalerna från LO. Så uppmanar finansministern asylsökande att söka sig till andra länder än Sverige. (DN 21/12) Det är förvisso en senkommen slutsats, det var egentligen i SD:s första expansionsfas som väljarna togs från klassiska LO-grupper. Det var uppenbart redan i valet 2006 i Skåne och 2010 i riket.

Det som hände senare är att SD tog även traditionellt borgerliga väljare. Valet 2014 blev det tydligt, när SD växte raskt i välbärgade medelklassområden där Moderaterna tidigare varit dominerande parti. Moderaternas omorientering från Reinfeldteran kan te sig drastisk, men följer egentligen samma mönster som Socialdemokraternas. Man har upptäckt att de egna väljarna ser att statens löften blir allt svårare att upprätthålla. Det är inte längre enbart skolor i de mest utsatta områdena som fajtas för att upprätthålla kvaliteten, sjukvården uppfyller inte alltid kraven på tillgänglighet och misstron mot att rättssamhällets kapacitet att möta gängkriminalitet och vapenvåld sprider sig. Ulf Kristerssons sätt att uttrycka sig i SvD 27/12 är talande för hur nygamla moderaterna vill vinna tillbaka de väljarna: ”Integrationsproblemen är en tickande bomb, och de kommer att finnas kvar under mycket lång tid om vi inte gör något åt dem.”

I en period av stark tillväxt – låt vara att den inte imponerar lika mycket per person räknat – hög sysselsättning bland infödda svenskar och bostadsvärden och aktier som åkt upp i himlen med minusräntepolitik kan det tyckas paradoxalt att 2018 blir ett orosval.

Men det betyder att svenskarna reagerar på ojämlikheten. Både arbetare och tjänsteman inser att den svenska traditionella välfärdsmodellen inte harmonierar med alltför djupa klyftor i ekonomi, sysselsättning, utbildning och värderingar. Välfärdsstaten Sverige fungerar på det viset som ett försäkringsbolag, de som betalar in premier förväntar sig en viss form av skydd och att nya försäkringstagare inte omedelbart får ut full ersättning ur brandkassan. För att klara av att ”alla ska med” måste vissa hållas utanför.

Där någonstans i gränslandet mellan hård cynism och realism står Socialdemokraterna och Moderaterna i sin fajt om de potentiella SD-väljare som insett att Åkessons festgäng i Stockholm inte håller måttet för att styra Sverige. Moderaterna är mer benägna att dra fram piska och morötter för att fler bidragstagare ska bli arbetstagare. Risken är att det drar bort tampen för några som försöker klamra sig fast vid livbåten. Socialdemokraterna noterar att en finanselit belönar sig själv på ett sätt som inte står i rimlig proportion till risktagande och samhällsnytta, men partiet tycks ändå bara finna på skattehöjningar som slår mot medelklassen.

Jimmie Åkesson försöker visa statsmannamässighet men får svårt med trovärdigheten så fort någon partikollega öppnar munnen.

Som det ser ut i nuläget är det mellan dessa tre som huvudslaget i 2018 års val står. Hur ser det då ut för statisterna i gänget?

Miljöpartister låtsas inte om att motsättningen i välfärdens försäkringsbolag finns. De har så hög utbildning att de inte behöver bry sig om sådana banala ting som att räkna.

Vänsterpartisterna tror att det alltid finns någon annan som kan betala och att om det ändå fattas pengar går det alltid att trycka nya.

Centerpartister tyckte ett tag att välfärdsstaten skulle upplösas och alla klara sig på egen hand, men sedan Annie Lööf under Moderaternas Kinberg Batra-kris fick smak på att bli statsminister tycks intresset för radikal samhällsomstöpning ha svalnat. Men om det främsta budskapet är att Löfven ska bort och Åkesson inte ska ha något att säga till om kan det blir svårt att omvandla opinionsundersökningarna till valresultat.

Liberalerna letar efter desperat efter en politisk räddningsplanka sedan Moderaterna fräckt stulit positionen som Alliansens tuffing. Kristdemokraterna kämpar å sin sida för att behålla tron, oklart på vad.

Om ett år vet vi hur mycket av regeringskris, decemberöverenskommelser och övergivna principer som politikerna kommer att ge väljarna som svar på deras val.

Men låt oss hoppas att nästa mandatperiod blir en då de folkvalda använder sitt mandat för att genomföra så mycket som möjligt av den politik de tror på. Det är trots allt därför vi väljer dem.