När bomber inte längre väcker

I SR Dagens Eko noterades dådet i en notis långt ner på nyhetslistan. Av regeringens ministrar syntes och hördes intet. Nivån för vad som anses exceptionellt har höjts avsevärt i det officiella Sverige. Med tanke på sommarens tidigare extremt allvarliga sprängdåd i Linköping och att detta attentat riktades direkt mot ledningen av Landskrona kommun borde alla larmknappar på central nivå satts igång. När demokratins centrala institutioner attackeras eller hyreshus sprängs är en normal reaktion att slå till snabbt mot alla grupperingar som kan tänkas ha med saken att göra. Pliktskyldiga fördömanden gör liten nytta.

Vi får lita till att polisen i syd har de resurser som krävs, hopp finns i detta fall om att gärningsmän har fastnat på videoupptagning. Men generellt måste den svenska beredskapen för att agera vid liknande attacker stärkas, vikten av att skydda centrala myndigheter från angrepp och att slå till mot dem som utfört dem är lika stor i fredstid som i krigstid.

Den farligaste fienden är tillvänjningen, att en händelse som den i Landskrona ställs i relation till sprängningar av större omfattning och att ansvarigas inställning påverkas medvetet eller omedvetet av detta till den farliga ”det var bara några glasrutor”.

Det är inte bara några glasrutor. Hoten mot samhällets institutioner och mot grundtryggheten finns där på ett annat sätt i dag än tidigare. Denna ledarsida hoppas fortfarande att starka ledande politiker träder fram där den högsta ledningen i dag sviker. Statsminister Stefan Löfven är i sig för svag när det kommer till att agera för Sveriges försvar och inrikes säkerhet. Större hopp kan ställas till Mikael Damberg, men inrikesministern måste då kliva ur skuggan och ta positionen som den klarsynte och handlingskraftige minister som emellanåt kan anas där bakom glasögonen.