Lyxproblemet
Föräldraförsäkringen har med sina pappamånader på en gång blivit en symbol för svensk jämställdhet och statens vilja att styra över enskilda familjers angelägenheter, allt beroende på politisk ingång.
En ny utredning skruvar nu ytterligare i systemet. Förslagen innebär bland annat att varje förälder måste ta ut minst fem månader, annars fryser de dagarna inne. Fler ”pappamånader” som det hetat sedan gamle folkpartiledaren Bengt Westerbergs dagar.
Utredningen föreslår också att det begränsas hur mycket dagarna får spridas ut över barnets uppväxtår. 390 dagar måste tas ut fram till tre års ålder, därefter tio dagar per år fram till tio års ålder. Inga dagar får sparas mellan åren. Dagar ska också kunna överlåtas till någon annan än den andra föräldern. De 90 dagarna med lägstanivå slopas och istället ökar dagarna på sjukpenningnivå från 390 till 460.
Anpassningarna sker av olika anledningar. En modernisering formad efter att många barn inte lever i kärnfamiljer är ett argument bakom att även en tredje person ska kunna få föräldrapenning. De fem månaderna som den ena föräldern inte kan överlåta till den andra motiveras av jämställdhetsskäl. Dessutom ändras reglerna för att behålla den sjukpenninggrundande inkomsten, så att det inte ska löna sig att skaffa två barn tätt.
Komplicerat? Ja, som de svenska omfattande gemensamma försäkringssystemen är. Med de politiska ambitionerna att styra människors beteenden– social ingenjörskonst – blir systemen svåröverskådliga för medborgarna och hanteringen byråkratiskt tungt för myndigheterna. Med det följer också ineffektivitet och kostnader.
Och när debattörer är upptagna med att diskutera huruvida fem ”pappamånader” är att inskränka valfriheten så får den verkligt viktiga debatten stå på vänt. Den om hur omfattande de statliga systemen ska vara och hur de ska betalas. Föräldraförsäkringen är älskad av många. Men den kostar. I 2018 års statsbudget är den beräknad till 43 miljarder kronor. Till det kan läggas barnbidragen på 36 miljarder kronor. Ställ det mot hela rättsväsendets knappa 46 miljarder kronor, varav polisen står för drygt 24.
Till föräldraförsäkringen, som ger rätt att vara hemma med barnen från jobbet och få betalt, kommer rätten att samtidigt ha ett syskon på starkt subventionerad förskola, en institution i grunden tänkt för att föräldrarna ska kunna arbeta.
Som förälder är de här ersättningssystemen och rättigheterna uppskattade. Men de måste också betalas med förbränning av pengar i myndigheternas hantering och kontroll. När systemen dessutom blivit så omfattande att de i sig orsakar (eller hävdas orsaka) problem de är tänkta att lösa, såsom att kvinnor jobbar mindre och tappar lön och karriär, då finns än större anledning att fundera över mer än kosmetiska justeringar.
Alla de här systemen byggdes för ett homogent land, där klasskillnaderna fanns men de kulturella skillnaderna var små. Målet med samhällsbygget var att få upp arbetarnas levnadsvillkor och ge dem stärkta rättigheter. Staten tog hand om omfördelningen för den enskilda individens livsskeden. Man betalade in och skulle få tillbaka åtminstone någonstans i närheten av det. Sådan var affären mellan medborgarna och staten/politikerna. Politikerna kunde känna sig goda när de fick dela ut medborgarnas pengar till medborgarna.
Men hur ska sådana system klara ett samhälle där skillnaderna är så mycket större? Där frågan om löneskillnader och deltagande på arbetsmarknaden inte är så enkel att den handlar om klass och kön. Där språk, kultur, invandringsår, religion och utbildning ger väsensskilda förutsättningar och möjligheter på arbetsmarknaden. Håller då systemen sina gamla löften? Är de rentav i vägen? Och kommer finansieringen att fungera?
Det finns all anledning att fundera över det stora statliga anspråket på våra liv. Att justera lite i kanterna håller kanske en stund. Men när kraven på skolan att både uppfostra och utjämna förutsättningar blir nästan ouppnåeligt, när polisen staplar våldtäkter i den outredda högen, försvaret måste återställas för att säkra gränserna, och köerna till barnpsykiatrin är längre än en sovjetisk brödkö – är det då rimligt att tro att staten ska ägna sin stora kraft åt gigantiska försäkringssystem som många medborgare ändå blir besvikna på?
Och vid valurnan går det att ställa sig frågan varför inget parti på riktigt vågar ifrågasätta rådande ordning. För det borde vara angeläget att göra det innan yttre omständigheter tvingar fram en förändring.
