Ledare

Lägg ner komedin och lös regeringskrisen

Ledare ,
Maskerna är på när man låtsas förhandla om regeringsmakten.
Foto: Arkiv: BLT
Maskerna är på när man låtsas förhandla om regeringsmakten.

När alla har förlorat är det bäst att utropa sig till vinnare. Valets efterspel liknar en komedi.

Ledarsidan får nästan be om ursäkt för att ta upp valresultatet, igen. Men efter den komedi som utspelar sig inför öppen ridå är det ändå svårt att låta bli. Den som har följt svensk politik under några decennier vet att det finns en huvudanledning till att pjäsen pågår i akt efter akt. Det har inget att göra med dess inneboende kvaliteter, något Shakespeare-drama handlar det trots allt inte om, även om figurerna som medverkar i föreställningen tycks ha höga ambitioner för sina teaterkarriärer.

Socialdemokraterna gör allt för att splittra de borgerliga partierna, genom att tala om ”blocköverskridande” lösningar. Det blocköverskridande i S-betydelse handlar enbart om att Alliansen ska spräckas och att det enade borgerliga regeringsalternativet därmed ska bli en parentes. Då spelar det inte så mycket roll om Socialdemokraterna har gjort ett historiskt dåligt val – S kan fortsätta att dominera politiken och generöst erbjuda sig att ta ansvar. Tyvärr går många liberala ledarsidor, debattörer och en del partiföreträdare på det spelet och tror att det är Alliansens existens som skapar hårda block som måste sprängas för att landet ska regeras.

Alliansen gör rätt som håller ihop. Det är det enda förhandlingskort man har för att driva en politik mot mer individuellt ansvar, återhållsamhet med skattetrycket och en offentlig sektor som inte åtar sig så mycket att den glömmer sina kärnuppgifter. Men om Alliansen väljer att säga nej till alla former av förhandlingar med Sverigedemokraterna, måste dess företrädare också erkänna att man lika lite som Socialdemokraterna har någon egen majoritet.

Att ta över makten genom SD:s nedlagda röster gällande Ulf Kristersson som statsminister och sedan hoppas att SD inte ska lägga sin röst på en S-budget för att stoppa Alliansen är ett dåligt alternativ, att likna vid ett lotteri. SD finns med i politiken för att påverka, och om man inte bjuds in till förhandlingar kommer SD att använda sin makt till att sätta käppar i hjulet, oavsett regering. Man kan tycka att det är oansvarigt – men SD har ju en uppenbar poäng i att det i så fall är en följd av att de andra har valt bort att tala med dem. Alla som räknar med ett passivt SD, som släpper fram olika lösningar har helt missuppfattat det partiets avsikter.

Valresultatet talar tydligt om att flankerna i svensk politik har fått ökat stöd, men att de flesta väljarna återfinns i mitten, från socialdemokrati till liberalkonservatism. I praktisk politik är det till och med så att Moderaterna och Socialdemokraterna har mer gemensamt med varandra än vad S har med L och C, som är de partier S vill försöka bryta loss ur Alliansen. Det ligger i konservatismen att ha en försiktig syn på allt för stora samhällsförändringar och det ligger i båda maktpartiernas roll att balansera de radikalaste delarna i den egna organisationen.

Stefan Löfven, som själv anser sig stå i mitten av svensk politik, vill inte hamna i underläge. Därför vill han räkna med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet i sin stenhårda matematiska retorik mot Alliansen, fast det egentligen inte finns något parti han hellre vill slippa att släpa på. Den industrivänlige Löfven tillhör den rationella del av socialdemokratin som inser att Vänsterpartiet i grund och botten inte är ”fri tandvård åt alla” utan marknadsekonomins och välståndets undergrävare. Men det Löfven säger tvärnej till är en samlad Allians och dess statsministerkandidat, av maktskäl. Kan Löfven bryta loss Centerpartiet ska man däremot inte utesluta att han trots allt är beredd att locka Annie Lööf med statsministerrollen – man kan ju till och med låta Miljöpartiet och Isabella Lövin föra fram det sockrade budet. (SR 14/9) Ett annat sätt att inleda den förhandlingen med S-godis är att erbjuda Centerpartiet talmansposten. (Aftonbladet 14/9) Man måste ge Socialdemokraterna att de kan spela politisk poker som ingen annan.

Alliansen gör rätt i att, till skillnad från 2014 då man i decemberöverenskommelsen tryckte på för att Vänsterpartiet skulle räknas in i Löfvens regeringsunderlag, räkna bort det planekonomiska partiet ur ekvationen. V röstade aldrig för Löfven utan la ner sina röster, men fick en utmärkt position att påverka budgeten från vänster. Snacka om lyxtillvaro, en riktig champagnegalopp för socialisterna med stumt K.

Det enklaste sättet att lösa upp alla knutar vore att släppa på prestigen och förhandla öppet även med SD, då skulle Alliansen – eller Socialdemokraterna – få svar på vad SD vill ha för att erbjuda sitt stöd. Men på riksnivå är det ytterst tveksamt om det kommer att ske efter de tydliga uttalanden som har gjorts, särskilt med en enad Allians förefaller det uteslutet. Sverigedemokraterna har dessutom snarare blivit svårare att ha att göra med efter valet, då SD:s ideologiska ledare Mattias Karlsson vässat tonen med aggressiv retorik om död eller seger. Genom ett sådant puerilt språkbruk svänger SD bort från vägen att försöka bli accepterade som en förhandlingspartner. Möjligen är ordvalet en följd av att man inte är nöjd med valresultatet –trots rekordstort stöd var förhoppningarna internt i SD betydligt högre ställda. Med konspirationsteorier om utbrett valfusk eldas föreställningen om utanförskap på och SD formar ytterligare bilden av att man utgör en radikal motrörelse till den liberala demokratin. Det lockar knappast Ulf Kristersson till förhandlingsbordet.

Återstår gör ett tydligt alternativ: en storkoalition mellan Socialdemokraterna och Alliansen. Det skulle kortsiktigt fungera och skänka stabilitet. Ingen skulle behöva oroa sig för drastiska förändringar vad gäller privatekonomin, Sveriges förhållande till omvärlden och näringslivspolitiken. På längre sikt skulle det ändå innebära att den traditionella konfliktytan i svensk politik suddades ut och att flankerna istället fick ytterligare syre. Under de förutsättningar som partierna själva ställt upp – med att utesluta SD – är det dock bara en sådan regeringskoalition som kan säkra en majoritet och inte låta nedlagda röster och ytterkantspartiers lynnighet regera.

Vägrar man inte erkänna den parlamentariska logiken kan alla lika gärna lägga av maskerna, dra ner ridån och stänga igen teatern.