Johanna Nylander: Johanna Nylander: Mobilförbud är ett steg bakåt för skolan
I dag är mobiltelefonerna de mest utskällda hjälpmedlen i skolan. De beskylls för ordningsproblem och dåliga undervisningsresultat. Fler skolor inför lokala mobilförbud och många kommunpolitiker har drivit frågan i valrörelsen. Socialdemokraterna och Liberalerna vill till och med ha ett nationellt förbud mot mobiler i klassrummen.
Det är förståeligt när desperata lärare i skolor med ordningsproblem ser mobilförbud som en snabb lösning för en mer hållbar undervisningssituation. Fel använd kan mobilen störa klasskamrater, lärare och den egna inlärningen. Under många lektioner är den bästa platsen för mobilen i väskan med avstängt ljud.
Men i en välfungerande skola kan och bör mobilen ha sin plats. Det är det mest spridda digitala verktyget i världen, och många som aldrig ens kommer i närheten av en dator har tillgång till en mobiltelefon. För tjugo år sedan när datorerna var nya i klassrummen hyllades de för ordbehandling och informationssökning. I dag sker den mesta kommunikationen och informationsinhämtningen via mobilen. Inte minst bland unga. Studien Eleverna och internet visade redan för två år sedan att i princip alla mellanstadieelever har en egen mobiltelefon, men bara två tredjedelar har en egen dator. Skolan är inte ett vakuum, och grundläggande digital kompetens är en förutsättning för att klara sig som vuxen och i arbetslivet. Att lära sig använda en mobiltelefon på ett vettigt sätt är en del av det.
Därför är det egentligen helt absurt att mobilförbud har blivit en politisk fråga, som till och med fått egna affischer i valrörelsen. Det är en detaljstyrning av klassrummet som dessutom är åt helt fel håll, som gör eleverna sämre förberedda för framtiden, och spär på bilden av att skärmar och teknik är någonting skadligt. Vad och hur man gör med tekniken påverkar långt mycket mer än att den finns tillgänglig. Alla verktyg, vare sig det är en penna, borrmaskin eller mobil, kräver att man lär sig att hantera dem. Ibland är rätt hantering att veta när man inte skall använda den.
Det finns många problem i skolans värld och hur den styrs, men få av dessa kan lösas med snabba förbud eller symbolpolitik. Kunskap kan inhämtas och mätas på fler än ett sätt. När Pisa-proven blev digitala ökade svenska pojkar sina resultat i läsförståelse. Kanske berodde det på en annan vana att läsa på skärm.
Normalstatus i skolan får inte vara en sådan oordning att mobilförbud är den enda utvägen för kunskapsro. Det är ett misslyckande för hela skolan. Politiska reformer borde sikta på att eleverna ska nå kunskapsmålen, och ge skolor och lärare möjlighet att utforma vägarna dit. Detaljstyrning av klassrummen är inte en politisk fråga, det är att undergräva förtroendet för både rektorer och lärare, och det kommer ingen elev bli klokare av.
