Jämställdheten ojämlikt fördelad
Förra veckan presenterade SCB statistik över hur svenskarnas inkomster har utvecklats det senaste decenniet. Den visar tydligt att från 2005 till 2016 minskade lönegapet mellan kvinnor och män i Sverige. Sedan 2005 har kvinnors löner och andra inkomster ökat med 25 procent i åldersgruppen 20-64 år. Männen har samtidigt ökat sina inkomster med 19 procent. Därmed knaprar kvinnorna in på männen, de tjänar nu 82 procent av vad männen gör. 2005 var det 78 procent.
Sedan 2005 har den ekonomiska standarden för svenska hushåll dessutom ökat med 35 procent, trots en internationell finanskris under perioden. Ökade inkomster och kvinnorna närmar sig männen. Det borde väl vara klackarna i taket både dag och natt? Nej. Inte i svenska medier.
Man hade visserligen kunnat förvänta sig en debatt om vilka faktorer som ligger bakom den minskade inkomstklyftan mellan män och kvinnor. Är det fler kvinnor som jobbar heltid? Beror det på höjda löner i vissa offentliga kvinnodominerade yrken, som lärare? Och så hade man kunnat lyfta frågan om klyftan mellan män och kvinnor minskar tillräckligt snabbt.
Men SCB:s inkomststatistik uppmärksammades främst för en annan del av statistiken. SVT fokuserade på ”Inkomstklyftor på rekordnivå” och Sveriges Radio ordnade i Studio Ett en klassisk debatt om ”Oenighet om rekordklyftornas konsekvenser”.
För samtidigt som skillnaden mellan män och kvinnor minskat har den ökat mellan dem som tjänar minst och dem som tjänar mest. Alla har fått stora reala inkomstökningar det senaste decenniet, men mest har de ökat i högre inkomstskick. Det är också ett välbekant ämne, vänster mot höger: fokusera på att fördela resurser eller på att skapa tillväxt? Den debatten kan ni.
Men det finns fler dimensioner i statistiken. En tydlig ekonomisk klyfta är den mellan utrikes födda och födda i Sverige. Om skillnaderna mellan kvinnor och män har minskat går procenten här motsatt väg. 2005 hade utrikes födda en inkomst på 82 procent av inrikes födda. 2016 var den nere på 77 procent.
Det här rymmer en mängd intressanta frågor och möjliga slutsatser. Är det nödvändigtvis ett tecken på ökade orättvisor mellan inrikes födda och utrikes födda? Eller är det så att de många människor som har kommit till Sverige under perioden har erbjudits en högre ekonomisk standard än de hade tidigare? Och är det samma människor som står och stampar i låginkomstträsket hela decennier eller fyller nya på när andra vandrar vidare bland decilerna?
Statistiken säger inte omedelbart något om hur det går för individer, hur många av dem med låga inkomster som fortsatt har det efter tio år eller hur många höginkomsttagare som fortfarande tillhör den gruppen tio år senare. (Tidigare beräkningar från Finansdepartementet tyder på att runt hälften av dem i decilen med lägst inkomster har lämnat den efter fem år.) För den som gräver djupare ger dock SCB vissa ledtrådar om hur det går för olika grupper, baserat på kön och födelseland.
Man kan till exempel konstatera att inkomstskillnaderna mellan könen är större bland invandrare än bland dem som är födda i Sverige. Det skiljer också mellan olika invandrargrupper.
Statistiken visar tydligt att inkomsterna är lägst under de första åren i Sverige för att sedan öka, vilket är väntat. Även om vi klagar på etablering och integration så talar uppenbarligen tiden för människors förmåga att klara sig inkomstmässigt. Många får det väsentligt mycket bättre ekonomiskt med åren i Sverige. Men här halkar kvinnor ofta efter, särskilt de som invandrat från Afrika eller Asien.
Den vuxne man som kommer från Afrika och har varit i Sverige noll till två år har i snitt en inkomst på 21 700. Efter tre till fyra år är inkomsten 128 400 kronor. Efter 5-9 år ligger den på 202 500 kronor. (2016)
För kvinnor från Afrika är utvecklingen väsentligt mycket sämre. De börjar på 28 000 kronor och efter tre till fyra år i Sverige har de bara nått 58 200 kronor och mellan 5-9 år är de uppe i 91 200 kronor – 45 procent av männens inkomst.
Invandrare från Asien har liknande utveckling på inkomsterna. Efter 5-9 år i Sverige har kvinnor från Asien inkomster på 98 800 kronor mot männens 204 800.
Bland dem som varit allra längst i Sverige – över tio år – är dock skillnaderna väsentligt lägre mellan invandrade kvinnor och män, även de från Afrika och Asien. Förklaringar till det kan vara många, värda att analysera.
Klart är dock att vikten av att snabbt få nyinvandrade i utbildning och arbete inte kan underskattas. Däremot borde mer uppmärksamhet ägnas åt kvinnorna. På flera sätt kan det vara den viktigaste jämställdhets- och jämlikhetsåtgärden att sätta fokus på invandrade kvinnor, deras möjligheter att skapa egen ekonomisk frihet och att bryta patriarkala strukturer.
