Ledare

EU sviker om tiggeriet

Ledare Artikeln publicerades
Juncker låter andra länder ta ansvar för Bulgariens och Rumäniens olösta sociala problem.
Foto:Foto: Peter Klaunzer
Juncker låter andra länder ta ansvar för Bulgariens och Rumäniens olösta sociala problem.

Utanför varje svensk livsmedelsbutik syns en dålig följd av EU:s fria rörlighet. Räkna inte med att EU klarar av att lösa situationen för romerna – trots talet om en social pelare.

På plats i EU-kommissionen i Bryssel ställer jag frågan både till en hög tjänsteman i ordförande Jean-Claude Junckers kabinett och till Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström: Har EU-kommissionen något ansvar för eller lösning på situationen med EU-medborgare som försörjer sig på tiggeri i andra medlemsländer?

Svaren jag får är otydliga. De handlar om att EU ställer upp med stora summor till Bulgarien och Rumänien för sociala åtgärder och till att förbättra romernas situation, att även svenska regeringen har direktkontakter, men att ländernas regeringar inte tar tag i saken på allvar och att situationen är komplex.

Svaren känns igen. Ändå har situationen inte förändrats efter flera år av organiserat tiggeri över hela Sverige. Människor åker från Bulgarien och Rumänien för att tigga utanför butikerna. Tillfälliga bosättningar sätts upp. Människor utnyttjas i och runt tiggeriverksamheten.

Det blir upp till enskilda kommuner och dess tjänstemän att förhålla sig till hur de ska hantera att människor lever under villkor som inte hade accepterats i något annat sammanhang. Polis och övrigt rättssamhälle får en ny uppgift i att reda ut vad som egentligen ligger bakom, om någon håller i trådarna och om det förekommer andra former av brottslighet. Därefter ska det förstås ledas i bevis och hålla hela vägen i domstolen.

Det händer att räcker ända fram, som i Örebro i veckan. Två män dömdes i tingsrätten till över fyra års fängelse och utvisning för människohandel. Männen hade tvingat bulgariska medborgare att tigga i Sverige. Familjerna fick bo under usla förhållanden, organisatörerna tog hand om deras pass och placerade ut sina undersåtar på olika platser. Återstår att se vad resultatet blir om domen överklagas.

Även i Växjö tingsrätt föll nyligen en dom mot två män, som grovt misshandlade en 57-årig bulgar och lämnade honom att dö fastbunden vid ett träd. Dock ansåg inte tingsrätten att mordförsök gick att bevisa utan nöjde sig med fem respektive sex års fängelse och utvisning i 15 år. Hur mycket av isberg som döljer sig under ytan kan man välja att blunda för och skylla skepsis mot tiggeri på att ”människor inte vill se fattigdom” och dylika floskler.

Det är svårt för det svenska rättssystemet att fånga upp alla fall av utnyttjande kring det organiserade tiggeriet.

Det är ett europeiskt misslyckande att svenska kommuner ska ta ansvaret för det som Bulgarien och Rumäniens regeringar struntar i och att svensk polis och domstol ska vara den sista nödbromsen för offren för människohandeln med europeiska medborgare.

De sviktande svaren på den konkreta frågan om tiggeriet blir ett tydligt exempel på varför EU av många uppfattas som en anonym koloss, långt borta från de problem som vanliga människor ser varje dag.

Inte blir det bättre av det fluffiga talet om en ”social pelare”, vilken var huvudingrediensen i EU-toppmötet i Göteborg tidigare i november. Bland de 20 punkterna i denna pelare finns bland annat: ”Lämpligt skydd ska erbjudas till hemlösa för att hjälpa dem att bli socialt inkluderade” och ”Arbetslösa har rätt till personlig, fortsatt och konsekvent hjälp” och ”Adekvata minimilöner ska garanteras”.

I EU har export av fattigdom och misär mellan medlemsländerna blivit en del av den fria rörligheten. Hur ska man då klara av att leva upp till dessa fagra löften?

Utanför kommissions- och parlamentsbyggnaderna i Bryssel sitter inga människor med pappmuggar och tigger. Annars borde förutsättningarna att få ihop en slant bland de välavlönade EU-byråkraterna vara betydligt högre än att få det en regnig dag utanför Ica i Skivarp. Ni kan vara övertygade om att det inte är någon teoretisk social pelare som gör att det ser ut som det gör.

Detta är på många sätt en fullständigt orättvis bild av EU. Mycket av det som medborgare i dag tar för självklart förutsätter fungerande europeiska institutioner. Byråkrater och politiker har ett stort värde som ibland är svårt att sätta fingret på. Det förefaller ju som att tusentals människor får betalt mest för att bära på datorer, sitta i möten och producera dokument till varandra.

Men ut i andra änden kommer sådant som har stor betydelse för medborgarna. I små detaljer kan det handla om rätten till att inneha ett konto på en bank – som bland annat den svenske socialdemokratiske EU-parlamentarikern Olle Ludvigsson (S) hade en ledande roll i. Eller att det numera går att ringa, messa och surfa till samma kostnad som hemma i Sverige utan att behöva byta abonnemang och att produkterna vi köper i butikerna håller både säkerhets- och miljökrav.

På ett större plan handlar det om svenska företags möjligheter att exportera inom och utanför EU:s gränser, om på vilket sätt banksystem säkras från kollaps, hur terrorism och andra hot mot demokratin ska motarbetas och om hur klimatmål ska uppnås.

Just därför är det extra viktigt att EU presterar på grundläggande nivå. Det är fullständigt oacceptabelt att medlemsländer som inte klarar av att tillgodose sina egna medborgares rättigheter tillåts att vara passiva och låta andra länder hantera konsekvenserna. Det var inte så den fria rörligheten var tänkt.

Om människor trots högt skattetryck ser att den nationella välfärdsmodellen krackelerar och att människor tigger på gatorna – då kan man inte förvänta sig annat än att nationalpopulismen skördar frukter.