Dags att skydda skogen från staten

Men staten konfiskerar också mark med hänvisning till artskyddsförordningen. Där har till och med Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen själva varnat för att lagen är svårtillämpad inom skogsbruket. Trots det har miljöminister Karolina Skog (MP) sagt att hon inte avser att förändra lagstiftningen eller öka budgeten för ersättningar.

Lägg därtill att staten genom Skogsstyrelsen plötsligt stoppar avverkningar i fjällnära skog (DI 19/2) och har börjat publicera avverkningsanmälningar på nätet, och att en statlig utredning föreslår att miljöorganisationer ska få överklaga avverkningar.

Sammantaget måste detta ses som en samlad attack på privat ägande av skog. Detta trots att det svenska skogsbruket är mycket ansvarstagande. Ett exempel är att 1,2 miljoner hektar – 10 procent av den produktiva skogsarealen – är skyddad genom att markägarna gjort frivilliga avsättningar.

Samma ansvar tar tyvärr inte staten. I en artikel i ATL (22/1) berättar skogsägaren Ann Littorin om hur staten på 1970-talet hotade med vite om hon inte avverkade sin “lågproduktiva skräpskog”. Hon lyckades skydda hälften – den del som idag klassas som nyckelbiotop och därmed inte kan avverkas.

I en artikel i nättidskriften Smedjan berättar debattören Edvard Hollertz om ett välskött område i Ljusdal som löstes in för att bli naturreservat. Tio år senare är skogen ett “nedblåst plockepinn” utan naturvärden.

Det och många andra exempel visar varför markägarna måste vara utgångspunkten för skogspolitiken. Det är de som gjort att vi har värdefull skog till att börja med.

Äganderätten måste stärkas. Den svenska skogen behöver ökat skydd – från klåfingriga ministrar och myndigheter.