Ledare

Cecilia Blomberg: En demokrati som inte förmår skydda det fria ordet är inte värd namnet

Gästkrönika Artikeln publicerades

Ingen journalist ska behöva sova med ett baseballträ bakom sovrumsdörren. Att dödshoten mot den oberoende journalisten Joakim Lamotte och hans familj inte tas på djupaste allvar är ett demokratiskt haveri.

”Självklart är jag rädd. Men om inte jag rapporterar, vem gör det då?” Det var den 3 mars 2004 och orden var Anna Politkovskajas, rysk grävande journalist för tidningen Novaja Gazeta, som i djärva reportage under ständigt dödshot avslöjade korruption och grova människorättsbrott.

Jag satt i publiken när hon var på besök i Stockholm i Utrikespolitiska institutets vackra gamla lokaler i Gamla stan i Stockholm. Trots faran hon utsatte sig för i sin rapportering lyste hennes beslutsamhet och kampanda med en sällan skådad glöd. Två år senare, den 7 oktober 2006, kom hennes farhågor att besannas och hon sköts ihjäl i sin trappuppgång i Moskva. Sedan dess har världen blivit många modiga journalister fattigare, inte minst genom förlusten av Sveriges Radios korrespondent Nils Horner som sköts i bakhuvudet på en gata i Kabul 2014.

Någon med samma tåga och skärpa som Politkovskaja och Horner är journalisten Joakim Lamotte. Med en Iphone som arbetsverktyg har hans orädda liverapporteringar belyst en rad samhällsproblem. Men viljan och modet att berätta har kostat på för Lamotte. Hoten i syfte att tysta honom duggar tätt och i Uppdrag granskning (22/8) visade han upp det baseballträ som han förvarar i sovrummet i händelse av att han skulle tvingas försvara sig.

Nyligen vittnade Lamotte i ett videoklipp på sin Facebooksida (2/10) om att hans situation förvärrats. Nu riktas mordhoten inte bara mot honom själv, utan även mot hans familj. Personer ringer från dolt nummer och talar om att han ska slaktas som en gris, att hans fru och barn ska våldtas och få halsarna avskurna. En person ska med förvrängd röst ha talat om att bomber placerats under familjens bilar.

Trots att samtalen finns inspelade och har polisanmälts har anmälningarna lagts ner i samma takt som de tagits emot. Men nu hoppas Lamotte att det kanske kan bli ändring eftersom kopplingar har kunnat göras till bombhotet mot en politiker i Göteborg häromveckan (SVT 1/10).

När jag ringer till polisen vill de inte uttala sig specifikt om Lamotte men säger att de gör vad de kan i varje enskilt fall och att det är resurskrävande att söka dolda nummer. Samtidigt finns en prioriteringsordning, och i slutändan är det förundersökningsledaren som bedömer om det finns tillräckligt att gå vidare med.

Enligt Brottsförebyggande rådet gjordes 53 300 anmälningar om olaga hot under 2017 och 2016 låg uppklaringsprocenten på endast 9 procent. Alltså klarades mindre än ett fall av tio upp.

Demokratin vore ingenting utan den fria journalistiken. Den fyller en lika viktig funktion som folkvalda politiker och självständiga domstolar. Att hoten mot Lamotte inte prioriteras och utreds på samma sätt som hot mot politiker är ett demokratiskt haveri. Vem ska granska makten och berätta om missförhållanden i vårt land om journalister tillåts skrämmas till tystnad?

I dagarna har det gått tolv år sedan Anna Politkovskaja mördades. Med vilken rätt kritiserar Sverige demokratin och yttrandefriheten i Ryssland eller säkerheten i Afghanistan om våra journalister inte kan göra sitt jobb utan att tvingas utstå trakasserier och dödshot mot sig själva och sina närmaste?

Hot mot det fria ordet måste tas på djupaste allvar. Polisen måste få resurser nog att med full kraft kunna slå ner på varje försök att tysta journalister. Annars är vår demokrati inte värd namnet.