Att vilja väl räcker inte

”Ingenstans fungerar det bra” konstaterade riksdagsledamoten tillika barnläkaren, Anders W Jonsson (C), nästan uppgivet i talarstolen. Debatten om de växande köerna i barnpsykiatrin hölls på just Centerpartiets initiativ i riksdagen i förra veckan. Till skillnad från de debatter ni är vana vid från tv var konflikten inte i centrum. Direkta repliker är inte heller tillåtna i detta debattformat, vilket på gott och ont skapar en annan relation mellan talarna.

Politiker från samtliga partier, inkluderat socialminister Annika Strandhäll (S), kunde konstatera att situationen för barnpsykiatrin i många landsting är under all kritik. Även om Alliansföreträdare pekade på att borttagandet av prestationsbaserade statsbidrag, den så kallade kömiljarden, bidragit till att försämra situationen och vänsterföreträdaren Karin Rågsjö förklarade att skattesänkningar är roten till allt ont, så var alla företrädare egentligen rörande överens om att så här kan det inte fortsätta.

Problemet är att ingen har något riktigt bra svar på hur det ska bli bättre. Till att börja med är det svårt att slå fast vad ökningen av barn och ungdomar som mår dåligt beror på. Även experterna är delade. Är det frånvarande föräldrar? Är det för lite motion och för mycket skärmar? Är det brist på tydliga krav på barnen? Eller är kraven tvärtom för höga på dem?

Om man inte riktigt kan sätta fingret på vad det handlar om för samhällsförändringar är det också svårt att veta var man ska sätta in åtgärderna. Tänk om det är brist på fysisk aktivitet som ligger bakom den ökade psykiska ohälsan? Då hjälper det inte om skolor kan anställa skolsjuksköterskor som finns på plats varje dag eller om BUP-budgeten växer med x antal miljoner kronor. Och om det inte finns kompetent personal att tillgå – vad hjälper då penninglöften? I det fallet är det ingen skillnad mot andra krisområden, som polisen. Att lova nya utbildningsplatser hjälper inte om de inte fylls och det inte kommer ut nya fullärda poliser.

När politikerna famlar i blindo är det svårt för dem att komma med konkreta förslag som faktiskt hjälper. Då blir det främsta uppdraget inte att hålla heta debatter utan att faktiskt först se till att ta reda på vari grundproblemet består. Annars kan uteblivna eller fel åtgärder i dag orsaka ännu större problem i morgon.