Åke Andrén-Sandberg: Hoppfull cancerstatistik
Inte minst inför det kommande valet i september överöses vi av problem, som de olika partierna vill lösa. Sjukvården är för närvarande den samhällssektor som är mest i fokus och här finns uppenbarligen många problem att ta sig an. Risken finns emellertid att alla de presenterade problemen kommer att överskugga alla de framgångar sjukvården trots allt har nått. Cancersjukvården är ett av de område är resultaten faktiskt har förbättrats på ett nästan otroligt sätt.
De två vanligaste cancerformerna i Sverige är bröstcancer och prostatacancer. I Sverige insjuknar varje år cirka 7 500 kvinnor (och en hundradel så många män) med bröstcancer och drygt 90 procent av dem lever efter fem år. Under ett år avlider cirka 1 400 kvinnor, vilket innebär att 82 procent av alla kvinnor med bröstcancer blir botade. Botade för gott. Och detta sker avseende en sjukdom där bara 60 procent överlevde fem år för 50 år sedan och där knappt var tredje kvinna blev slutgiltigt friskförklarad. Detta är remarkabla framsteg och resultaten är bland de bästa i världen.
Avseende prostatacancer insjuknar omkring 10 500 män per år och efter fem år lever mer än 92 procent i samma sjukdom där cirka 55 procent år 1970 hade avlidit inom fem år. Eftersom numera cirka 2300 män dör av prostatacancer per år kan man räkna ut att nästan 80 procent av alla som insjuknar med prostatacancer kan räkna med att bli botade. Även här har framstegen alltså varit exceptionella under den senaste 50-årsperioden och bland de bästa i världen, och det finns starka indicier på att resultatförbättringen kommer att kunna fortsätta.
Kanske kan vi dessutom lära oss av detta även gällande andra sjukdomar; sjukdomar som inte ligger inom cancersfären. Orsakerna till framgångarna kan nämligen till allra största delen förklaras av forskning och samverkan. Forskningen sker dels på laboratorier, dels bland och tillsammans med patienterna. I princip alla patienter, som får sjukdomar av denna art diagnostiseras, följs sedan upp i register – både de som deltar i regelrätt forskning och de som får rutinmässig sjukvård – och man kan sedan efter flera år förstå vilka faktorer och behandlingar som varit positiva respektive negativa för långtidsöverlevnaden.
Cancerfonden och politikernas anslag gör en stor del av forskningen möjlig – men en lika viktig del är den tid och kraft som forskarna lägger ner obetalt. Genom en enastående samverkan i stora självständiga nätverk kan man både styra forskningen framåt och implementera resultaten till gagn för nästa patient. Läkarnas, sköterskornas och övriga forskares kreativitet och entusiasm är i dessa sammanhang helt avgörande, och det är min fasta tro att dessa faktorer skulle kunna utnyttjas till att också göra annan sjukvård bättre.
Åke Andrén-Sandberg
Professor emeritus i kirurgi, Borrby
