Ledare

Alliansen borde sätta upp skyddsnät för sina lindansare

Ledare Artikeln publicerades

 

Jan Björklund och Gustav Fridolin har en bit upp.
Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT
Jan Björklund och Gustav Fridolin har en bit upp.

Åtta riksdagspartier kan bli sju, sex eller fem efter nästa val. Alliansen har att bestämma sig för om man ska spela som ett lag.

Att Moderaterna lyckats vända väljarströmmen till sin egen fördel understryks av SCB:s partisympatiundersökning från november. Ulf Kristersson drar röster från Sverigedemokraterna, tidigare osäkra väljare, Centerpartiet och i viss mån även från Liberalerna. Att både C och SD förlorar till Moderaterna är intressant eftersom den moderata nedgången under Anna Kinberg Batra av många förklarades med att hon öppnade för att samtala med SD i sakfrågor. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att Ulf Kristersson snabbt återupprättat förtroendet för ett moderat parti som tidigare uppfattades som slirigt; dessutom med en partiledare som många väljare hade svårt för och som partiet internt till slut inte vågade ge ytterligare tid att mogna.

Rent politiskt hade Moderaterna redan under Anna Kinberg Batra inlett sin omvandling efter Reinfeldt-eran och Ulf Kristersson har inte visat någon tendens att avbryta den förändringen. Moderaterna har dessutom gjort en hel del rekryteringar av tjänstemän på toppnivå som är tänkta att säkerställa att uppsvinget blir något mer än nyhetens behag.

Sverigedemokraterna har under samma period fått erfara något nytt: en kraftig vändning nedåt. SD ligger med drygt 14 procent fortfarande något över valresultatet från 2014, men har tappat rejält från toppmånaderna, när partiet var näst störst. Hur Jimmie Åkesson klarar ett sådant tapp återstår att se. Inre slitningar blir betydligt svårare att hantera när framgången hos väljarna inte är given.

Socialdemokraterna håller ett stabilt stöd, enligt SCB noteras en viss uppgång. Däremot har regeringspartnern Miljöpartiet säckat ihop, sedan riksdagsvalet är det främst just till S som partiet har tappat sympatisörer. Under hela regeringsperioden har MP sviktat med interna kriser, ministeravgångar och fladdrig politik. Gustav Fridolin var en gång en magnetisk kraft, men har allt svårare med trovärdigheten – de vackra orden skiljer sig från praktisk politik och i kriser har han en tendens att liksom Jimmie Åkesson påstå sig inte veta någonting om någonting.

STOCKHOLM 20171201Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (KD) anländer prins Gabriels dop i Drottningholms slottskyrka.Foto: Fredrik Sandberg / TT / kod 10080
Foto: Fredrik Sandberg/TT
STOCKHOLM 20171201Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (KD) anländer prins Gabriels dop i Drottningholms slottskyrka.Foto: Fredrik Sandberg / TT / kod 10080

I förra valet kom åtta partier in i riksdagen. Med en huvudspärr på 4 procent är det många, inte minst med tanke på att Socialdemokraterna och dess främsta utmanare traditionellt tar mycket stor andel av rösterna. Nästa år är det fler som aspirerar på att komma in, närmast är Feministiskt initiativ. Men sannolikheten har vuxit för att det istället samlas ett gäng partier precis nedanför riksdagsspärren. KD har en bit upp, MP och Liberalerna balanserar på slak lina.

För Alliansen är KD:s och L:s positioner besvärande. Liberalerna har hittills inte lyckats med sin omprofilering, med nytt namn och logga men gammal partiledare. Jan Björklunds rutin var det som anfördes när han stod emot Birgitta Ohlssons utmaning. Men den rutinen har ännu inte lyckats väcka folkets kärlek till liv, trots försök att visa upp partiledaren i personligare och populärare sammanhang än tv-debatter.

Alliansen har använt mandatperioden till att profilera de enskilda partierna istället för att utnyttja sitt gemensamma mandat för att driva liberal och stoppa socialistisk politik. Fredrik Reinfeldts oansvariga sorti och decemberöverenskommelsen satte tonen. Om partierna verkligen ser att de har en gemensam agenda som är större och viktigare än skillnaderna partierna emellan borde slutsatsen vara att den senaste mandatperioden varit ett politiskt misslyckande. Vissa har vunnit och andra förlorat procentenheter på partiegoismen, men det är helt oväsentligt för helheten. Vill de fyra Allianspartierna verkligen styra Sverige i en bättre riktning borde de därför hålla tätare ihop och lansera en gemensam lista inför valet 2018.