Ledare

Åke Andrén-Sandberg: Patienten i centrum måste bli mer än en floskel

Ledare Artikeln publicerades
Åke Andrén-Sandberg
Åke Andrén-Sandberg

Precis som i lagidrott behöver vården lagledare. Men man får aldrig glömma bort målet.

För många som, liksom undertecknad, har tillbringat mycket tid med att utöva, se och leda idrott, finns det några skillnader mellan idrottens och sjukvårdens organisation som är värd att fundera lite över.

Ett fotbolls- eller handbollslag som vill satsa seriöst på sin idrott måste se till att man skaffar en bra tränare och en bra lagledare. Det räcker inte med fantastiska spelare utan det måste finnas någon som får dem att verka tillsammans och att få dem att spela mot rätt mål. Det behövs duktiga ledare kan göra de enskilda spelarna och laget bättre. Det är därför de bästa ledarna söks efter minst lika mycket som stjärnorna i laget.

Det räcker emellertid inte med bara bra spelare, tränare och ledare, utan dessa måste ha hjälppersonal också. Visst kan spelarna tvätta sina tröjor själva, klippa gräset på planen eller bona golvet i idrottshallen, men det flesta av oss förstår att spelarna får bättre förutsättningar att träna och spela om de slipper att krita straffkastlinjer på fotbollsplanen och att ordna med logistiken av resorna till bortamatchen. Till detta kommer också specialister på att kontakta sponsorer och att sköta klubbens bokföring, med mera. Det behövs alltså ett bra lag runt laget för att nå bästa resultat.

Den avgörande skillnaden mellan idrottslaget och sjukvården är emellertid att det är så utomordentligt tydligt runt idrottslaget att målet med hela organisationen är att det ska gå bra för laget – hela organisationen går ut på att det är idrottsresultatet som är det viktiga och det är där fokus ska ligga.

Inom sjukvården sägs det alltid att ”patienten skall stå i centrum”, men när man lever i den världen är det så svårt att se att detta är annat än vackra ord eller kanske till och med bara floskler. Det tycks i stället att det är organiserande av själva organisationen som sätts i fokus och patienterna är nästa bara ”ett nödvändigt ont” för att verksamheten ska kunna bedrivas.

Om sjukvården ska kunna effektiviseras och samtidigt nå en högre kvalitet är det för mig nödvändigt att de som styr måste förstå att den viktigaste delen av sjukvården är mötet mellan patient å ena sidan och läkare och sköterska å den andra. Hela sjukvården måste fokusera på att detta möte – ”sanningens ögonblick” – blir så bra som möjligt. Det innebär att man måste göra förutsättningarna så bra som möjligt för mötet, vilket bland annat innebär att patienten skall får tid – tillgänglighet – när han eller hon behöver, och då möta de läkare och sköterskor som känner vederbörande och som åtnjuter förtroende.

Sjukvårdens fokus måste ändras – från toppen av hierarkin till patienten och patientmötet. Där finns möjligheten till ökad kvalitet.

Åke Andrén-Sandberg

Professor emeritus i kirurgi, Borrby