Kultur och Nöjen

Slagen av häpnad över sin egen konst

Kultur och Nöjen Artikeln publicerades

Han har inte sett filmen om sig själv, och bryr sig inte om vad folk kan tycka om "Berra" i filmen med samma namn. Bertil Herlow-Svensson, Börringes skäggige trollkarl med geometriska figurer, vet att dokumentärens bild av honom är ärlig.

BÖRRINGE. Nyfiken, men lite förvånad , faktiskt, är konstnären Bertil Herlow-Svensson över att ha blivit föremål för dokumentärfilmen "Berra" med Skånepremiär på Grand i Trelleborg på lördag. I över 15 år har Bertil umgåtts med fotografen Thomas Ljungqvist och dennes kameror. Tusentals bilder har tagits och om det har varit stillbilder eller film, det har Bertil inte tagit någon större notis om.

– Jag var bara mig själv, och tänkte aldrig på att det här var något andra skulle se, säger han. Men även om det kommer fram negativa grejor, så är det ärligt.

Anita Nilsson, Bertils hjälpsamma och prydligare syster, nickar. Hon har ju, till skillnad från Bertil, faktiskt sett filmen. Själv äger han varken tv eller videoapparat.

– Jag känner igen min bror, säger Anita med värme. Och jag tycker det är en bra film, trots att den är ganska utlämnande.

– Ska jag vara riktigt ärlig, ler konstnären inne i det gråvita tomteskägget, så har det hänt, någon gång under årens lopp, att jag tagit ett glas vin någon gång.

Han är öppen med sina bekymmer både vad gäller "en lätt alkoholism", sina mörka perioder och en tilltagande virrighet. Men han är obruten i anden, planerar massor av nya projekt och har sin verkstad full av prylar som bara väntar på att sammanfogas till konst.

Bertil Herlow-Svensson är nämligen mannen som aldrig kastar något. Att filmen "Berra" rör sig mycket i konstnärens hem sedan 1971, Börringe gamla station, är inte svårt att förstå. Hemmet är en funktionell lekstuga, och liksom Bertil själv ett originellt, skenbart virrvarr, befolkat av humor, vilt spretande intressen och minnen från ett 80 år långt, händelserikt liv.

Att huset fylls av gamla nötter, äggskal, konservburkar, använda kaffefilter och tusen andra artefakter kan förskräcka en besökare. Men bilden ljuger. Här bor en pedant, i ett hem förvisso bräddfullt av till synes värdelösa "bra att ha"-grejor. Men Bertil får användning för allt, även om han inte just i dag kan säga exakt vad planen är.

– Jag dricker egentligen inte kaffe, men jag är tvungen till det för melittafiltrens skull! säger konstnären med glimten i ögat.

Han avdramatiserar gärna sina experiment genom att kalla dem "töntigheter", och sig själv genom att betona vilken skojare han är. Skämtlynnet märks också i filmen.

– Men konsten är allvar, betonar han. Där är jag mycket seriös.

Skapandet av hans lätt igenkännbara konst, geometriska figurer i silvergrått aluminium, kallar Bertil själv för "forskning".

– Jag är väldigt road av geometri, berättar han, och tänder en lampa vid en av sina manshöga byggen av hundratals tunna aluminiumrör. Han snurrar den långsamt i lampskenet, så att skuggor och metallrör bildar nya, smått hypnotiserande mönster och figurer.

– Titta, den blommar! ropar Bertil med stolt förtjusning.

De på en gång både enkla och komplicerade rörbyggena växer fram sektion för sektion, och bildar snart en helhet nästan omedvetet, berättar han.

– Man är slaviskt bunden av mekaniken i geometrin, förklarar Bertil. Men det är det jag tycker är roligt.

– När man fogar samman figurerna så blir man av häpnad slagen. Är det jag som skapat det här? Nä, det är mekaniken. Det som sker är inget jag planerat från början.

Han har haft tur, säger han själv, i sin konstnärliga karriär. Ett galleri i Stockholm lyckades redan i slutet av 60-talet skapa uppmärksamhet kring konstnären från halländska Våxtorp. Sedan har han fått många uppdrag till offentlig utsmyckning över landet.

Men utbildad konstnär är han inte. Bara en snickare som gick till sjöss och tog så mycket intryck, av livet och konsten, att det blev oundvikligt att förr eller senare komma till ett uttryck.

– Det finns alldeles för många högdragna, arroganta konstnärer som framställer sig själva med nästan övermänskliga kvaliteter, säger han.

– Jag är en sjöman och snickare; no more, no less! deklarerar Bertil i ett av sina karakteristiska utbrott av sjömansengelska.

Bertil är en enstöring, vilket var nödvändigt under de många år då han jobbade hårt i sin verkstad. Men på senare år, när sviktande hälsa fått honom att tappa tempot och, som han säger, degraderas till en "second hand person", så är ensamheten tidvis jobbig.

– Men du vet, jag är still going strong, säger Bertil Herlow-Svensson. I'll never give up!