Om jag var Kent hade jag också tröttnat

Först och främst: Kent har släppt ett nytt album. Det heter ”Jag är inte rädd för mörkret” och är tyvärr inte särskilt bra. Man brukar tala metaforiskt om artister som tappat sin själ, men i mina öron har Kent snarare förlorat kontakten med sin musikaliska kropp. Något många visserligen menar att de gjorde redan för sju år och tre plattor sedan.

Nyheter • Publicerad 27 april 2012

Men nog om skivan. Jag ville mest påminna om att den existerar. Och att det faktiskt var den som föranledde Presskonferensen.

I förra veckan meddelade Kent att de beslutat att dissa alla pliktintervjuer i samband med den nya plattan, och i stället bjuda in till en enda stor presskonferens på Berns i Stockholm. Folk (läs: journalister) blev minst sagt upprörda. Någon lolcat på en lokal P4-station kände sig till och med nödgad att kalla Kent för ”Sveriges mest mediefientliga band” i en debattartikel i journalistförbundets egen tidning.

Annons

Min första tanke är att jag förstår dem. Kent, alltså. När jag genom åren själv intervjuat musiker (och andra kulturutövare) har jag tänkt åtskilliga gånger att just det måste vara den tråkigaste delen av artistyrket: att svara samma sak på samma frågor gång på gång på gång. Om jag var Kent hade jag också tröttnat.

Min andra tanke är: Hur kan någon ens bli förvånad? Det är ju sådant här Kent alltid gör, sådant här de älskar att göra. Att släppa en handfull albumspår som Spotify-koder på Twitter. Att plötsligt (nåja) skifta genre till synthpop. Att utan förvarning skriva på sin hemsida att just det, det kommer en ny platta om två veckor. Och lika logiskt som det är att fansen kissar på sig varje gång Kent hittar på något nytt hyss, lika märkligt är det att journalisterna fortfarande blir förvånade. Ja, till och med upprörda.

Samtidigt finns det något väldigt signifikativt i den här kollektiva reaktionen. Kristofer Andersson publicerade i måndags (samma dag som Presskonferensen hölls) en träffsäker debattartikiel som föreslog att Kent kanske skulle bli mer pratvilliga om svenska medier börjar bedriva bättre musikjournalistik. Eller för att citera: ”Det finns berättelser om Kent som är mer värda att berätta än den om vilket Depeche mode-album som just den här gången råkar ha influerat Kents ljudbild.”

Journalistkåren lyssnat på Kristofer Anderssons ord – helt enkelt eftersom de är Kent. Men Kristofer lyfter upp den viktigaste aspekten av Presskonferensen med stort P.

Kents mediestrategi är inte bara ett slugt sätt att slussa ut en skiva som egentligen inte är särskilt bra, utan kan framför allt ses som en ganska kraftfull kritik mot den svenska musikjournalistiken. Och med tanke på hur journalistkåren reagerar – vem kan klandra dem?

Louise Löfgren

Oscar Sundell

Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons