Livsfarlig konst i Kivik

Regnställ och grövre skor rekommenderas och den som har svårt att gå längre sträckor måste tyvärr avrådas från ett besök på Kivik Art Centre.

År 2007 invigdes Lillasten (områdets ursprungliga namn) som konstnärligt naturområde. Fjolårets paviljonger står kvar. Till exempel den betongram som placerats ute i en kohage och både utesluter och inramar naturen. Om man tittar genom ramen ut mot vattnet så infinner sig omedelbart tankar kring människans förhållande till naturen.

Huvudpaviljongen från i fjol, kallad Moderskeppet, gjord av betong och glas, har fått nytt innehåll. Nu finns där en - i dubbel betydelse - skulptur av Antony Gormley. Golvet är fullt av ett slags kanonkulor i skiftande storlekar. Det gör inget om besökarna rubbar kulorna. En bit in i paviljongen står en människa - eller fragmentet av människan - som likt en legogubbe plockats ihop av samma sorts "mild steal ball bearings". Människan är Gormley själv, för när han ska skulpturera en människa så får hustrun först göra en gipsavgjutning av maken.

Standing Matter, som skulpturen heter, står mot en glasvägg. I taket finns små glasrutor. Skulpturen = människan blir en del av naturen (buskar, träd, den sluttande ängen) och himlen. Att jag tycker och känner så, det stämmer nog, för Gormley vidareutvecklade, tog i ännu lite mer när han presenterade verket:

- Moderskeppet skulle kunna vara en rymdfarkost. Kulorna är planeter som gravitationen tryckt mot marken. De representerar också alla de små delar som människan är uppbyggd av. Min skulptur, är det en skulptur av en människa på väg att byggas upp eller brytas ner?, säger Gormley.

- Var passar människan in i den stora, övergipande planen? Det är min fråga, fortsätter han.

All denna betong! Fascinerande att den inte stör naturen, inte blir en kontrast, utan smälter in som en extra bit natur. Det gäller även årets stora paviljong - ja, den är gigantisk! - inte minst till tyngden, sammanlagt 596 ton - i form av en betongskulptur, skapad i samarbete mellan Gormley och arkitekten David Chipperfield (samt Bengt Nilsson, som sett till att den gjutits, transporterats längs skogsvägen till Kivik Art Centre och satts ihop).

Elefanten, som Gormley benämnde den, smälter faktiskt in i naturen. Där ska den stå. Den ser ut att höra hemma. Beroende på varifrån jag tittade tyckte jag att den liknade en halvfärdig modern villa, ett timmerhus, en bunker från kriget, ett vakttorn eller en vågad barnlekplats.

Oavsett vad består den av tre block eller volymer: Grottan, Scenenoch Utsiktsplatsen. Balkongen (= Scenen) saknar räcke och när jag var uppe och tjuvklättrade så höll jag på att välja fel väg ner - jag kunde ha störtat genom ett hål med huvet före mot marken.

- För att någonting ska vara vackert så måste det också vara lite skrämmande. Det är fysiskt kännbart att gå uppför trappan inuti tornet. Det är mörkt. Man får känna sig fram. Sista biten är som att ta sig igenom födelsekanalen ut mot horisonten, säger Gormley.

Där uppe, sexton meter över marken belönas man - ja, det gör man ju - med en otrolig utsikt mot träden, himlen och den fria horisonten. En vakt ska stå brevid skulpturen. Som de något motsägelsefulla skyltarna säger: "Endast en person i taget. Barn under 16 år i vuxet sällskap."

Att klättra upp i betongelefanten kan vara - ordagrant - livsfarligt. Sånt är livet, enligt Gormley. Ja, visst är det farligt att leva. Man kan göra sig illa, till och med dö. Frågan är om detsamma ska gälla för ett konstverk?