Lekplats med otröskade idéer

Jag tänkte på det i helgen, när Riksteatern var i Malmö för att göra turboteater i projektet Lekplats, i samarbete med scenkonstnätverket PotatoPotato. Klockan åtta i fredags morse skickades fem skribenter ut till varsin plats i Malmö där de hade en förmiddag på sig att skriva manus till en femtonminuterspjäs. Vid lunchtid var det kollationering, på eftermiddagen började repetitionerna och på lördag kväll var det premiär.

Jag fick förmånen att vara med i ett par timmar under fredagseftermiddagen, under det känsliga ögonblick när skådespelarna för första gången läste Elin Alvemarks pjäs Messmörskalsong. Jag som är van att tänka kritiskt i varje ögonblick imponerades av hur regissören Saga Gärde inte värderade texten alls utan bara pekade på möjligheter och underströk hur kul det skulle bli att arbeta med den. Det var sedan lite med känslan av mirakel som jag satte mig i Bastionens salong, bara drygt ett dygn senare. Nu fanns det ett sjumannaband på scenen, den där inledande monologen som Johan Svensson hasplade ur sig vid första genomläsningen betydde plötsligt något, och Sagas första instruktion att skådespelarna skulle prova att kräla över ett bord som om deras ben var förlamade hade blivit till en betydelsebärande ram runt föreställningen.

Idéer är något som normalt ska förankras på teatern och sedan tröskas genom ansökningsnämnder. I Lekplats reduceras idéarbetet till ett blixtsnabbt beslut, i huvudet på varje dramatiker. När jag sitter i salongen kan jag lätt avläsa idéer ur alla de här pjäserna, precis som på vilken teaterföreställning som helst. Ur Jens Peter Karlssons fascinerande porträtt av det überrenliga Stockholmsparet som mött uteliggarstanken på Mölle­vången. Ur komikern Niklas Hanssons sanslösa drift med integrationsprojekt i scenen om de kommunala tjänstemän som ska arrangera en mötesplats på akuten för båtflyktingar. Men det som blir uppenbart för mig är att helheten är något som skulpterats fram av alla inblandade. Och det är inte förrän jag som publik andas i samma takt som skådespelarna och musikerna som helheten uppstår.

Förmodligen är det så med all scenkonst, att även om någon skriver programförklaringar och uttrycker en idé klockrent och begripligt, så finns den ändå inte förrän den blivit realiserad. Längs vägen mot en föreställning ska hundratals beslut fattas. Vissa leder närmare förställningens idé, vissa leder längre bort. Och att ingen kan vara säker på vilken som leder vart är konstnärlighetens stora mysterium.