Kultur och Nöjen

Främmande fågel, förlorat paradis

Kultur och Nöjen Artikeln publicerades

"Tehå var ordets mästare. En elegant stilist, oantastligt rolig och tveklöst unik i sina skildringar av småstaden vid havet. Köp boken om hans liv, och ni skall icke ångra er".

Sigurd Thomasson är hans namn. Thomasson med "tehå", därav signaturen. Under sin stund på jorden skriver denna legendariske tidningsman om Ystad och Ystadsbor som ingen annan, varken före eller efter. Kåserier och sport. Fritidsutställningen 1936. Fullmäktigereferat som ren poesi. Tehå är skarpsynt och kvick. Ibland ironisk, men också känslig och full av kärlek till miljöerna.

Fiskeläget, folkparken, vågorna och vinden, Sandskogens dofter...

Stort tack till Bo Bjelvehammar, som haft den goda smaken att författa En bok om Tehå, liten guldstjärna till Arne Lang som skrivit förordet. Här har ni den givna julklappen till allt och alla. Glöm slipsen till far och chokladasken till mor – eller om det var tvärtom. Nu kan nära och kära få Bo Bjelvehammars bok i stället och sitta i favoritfåtöljen med boken i knäet och ett småleende på läpparna ända till annandagen.

Boken om Tehå
gör avstamp i en gammaldags småstad med potatisland, höns och duvslag.

Tobakshejdan är paradiset med skeppsvarv och trollbunden romantik. Här bor Tehå i 35 år.

Han sörjer djupt när området skövlas 1971 för att ge plats åt hamnutbyggnaden.

Paradiset försvinner på en vecka.

"Trivialitetens asfalt ska breda täckelse över den skrift, vi ritade i lösan sand. Om några år kan ingen med bestämdhet peka ut de ställen, där odygdens skitta keruber kallhamrades till män."

Vid Domushörnan diskuteras världshändelser. Där ordnas människorna in i kategorier, från kålhuvuden till ljusbärare – och det är kategorin kålhuvuden som tenderar att bli störst.

Tehå beskrivs som bohemisk. Främmande fågel. Tystlåten man. Även när skrivmaskinen knattrar är han sparsam med orden.

Ett av utdragen i Bo Bjelvehammars obetalbara bok handlar om Ville Karla, som seglat på de sju haven och återvänt hem till Revhusen. Möblemanget är synnerligen enkelt med sillalådor som stolar och sparsmakat bibliotek med en bibel och en lättfärdighetstidning, de samsas med sju snusdosor, tre pipor och en kryddburk med Hamiltons blandning.

Ville Karla har en ljusblå undulat och en enkel tavla, som sitter upp och ner, han tycker att konsten blir intressantare på det sättet.

"Ett efter ett faller de gamla, fina vårdträden. Vi dröjer en kort minut vid den upprivna roten av en blodbok, valnöt eller akasia. Och minns något. Kanske en vårkväll med brand i blodet. Kanske en augustinatt med många kulörta lyktor. Kanske en oktoberdag, då dessa träd lärde oss att möta självaste ragnarök med karnevalens färgspel."

Vemod och saknad när det unika och originalen suddas bort från stadskartan.

"De passar inte in, alla har förvandlats till jämngrå kopior och går runt som likartade standardförpackningar."


Tehå skriver med längtan.

"För en stund sen stod jag under en blodbok. Där fanns en bänk. Där fanns somrar. Och där satt original."


Greven och luftkonstnären Douglas Hamilton är ett original på högsta nivå, bokstavligen talat. Han ses ofta på krogen med vackra damer, han kör häftiga bilar och har flygskola på Hammars backar.

Nazistvänlig, påstås det.

Greven gör sig odödlig genom diverse hyss, inte sällan halsbrytande.

Hans flygplan är knappast av bästa kvalitet, vilket framgår av Tehås beskrivning.

"Maskinens ena vinge var lappad med en bit av en damkappa, och till rodren gick vanliga ståltrådar, knipna ur ett fästängsel kring ett bete. Motorn var sammansatt aven bysmed som även handskas med klockor, och i den ingick både cykelkedjor och tvåtumsspik."


I ett kåseri från 1943:

"Hamilton var på sätt och vis ett söndagsbarn som aldrig höll sig med andra leksaker än världen och människorna. Det är tur att sådana krumelurer inte föds ofta, men det är väl tur att de föds någon gång."


Bo Bjelvehammar konstaterar att Tehå ofta återkommer till Douglas Hamilton. Luftgreven dyker upp, ibland ner, i de mest skilda sammanhang, som en ande. Plötsligt är det tomt och stilla i natten, men med en gång finns det någon där ute i mörkret...

Fredssommaren 1945 kommer Gunder Hägg till stan. På idrottsplatsen i Sandskogen noteras publik-rekord. 3590 betalande vill se skogarnas son i aktion på löparbanan. Tehå är där.

"Ty här var hela Ystad och kringbygden representerad, alltifrån små knävätare som var yngre än Häggs rekord på 1500 meter till gummor som fått födelsetårta från Husmodern och sett gamle kung Oscar bada. Och alla var lika tyntiga. Idrott tycks ibland vara något som gör ungdomen friskare men de äldre sjukare."


Bo Bjelvehammars bok kryddas med utsökta foton och ett knippe mustiga teckningar, signerade Tehå.

Den här artikeln var svår att knåpa ihop, ska ni veta. När nåt är fullt av godbitar, jag menar sprängfyllt, då vet man inte var man ska börja eller sluta.

Hela boken rätt av vore enklast. Men, men...

Julen står för dörren och vi avrundar med de här fantastiska raderna.

Poesi, signerad Tehå.

"En gång kände jag det som en bjudande plikt

mot salta fäder att fira jul till sjöss.

Det fanns elva sjökaptener i den närmaste släkten.

Två farbröder ble borte, som man så diskret sade här sydost på.

Min far kämpade ett dygn i Nordsjön 1893,

men fortsatte tre dygn senare med en annan skuta

från Grimsby.

Nåväl, det är ingen garanti för att jag kan sjön.

Men det förklarar, varför jag alltid söker mig till

havsbandet.

Gärna när det står löjor över Västran

eller när det skummar kring Engelska bron."