Flickidolerna vet hur man tillfredsställer sin publik
Hon var, precis som jag, på väg hem med tåget. Huvudet på spiken. Majoriteten av konsertbesökarna var just kvinnor i min egen ålder och jag upplevde en mäktig känsla av att ha varit med när det begav sig.
Det är drygt 20 år sen New Kids On The Block tog en hel tonårsvärld med storm, 15 år sen Backstreet Boys tog över stafettpinnen. Nu står de på scen tillsammans, även om det är sedan länge vuxna män snarare än några ”kids” eller ”boys”.
Efter en gemensam, bombastisk entré till ett euforiskt jubel som kunde fått taket att lyfta, inleder NKOTB den två och en halv timmar långa nostalgitrippen med "Summertime". Sedan är showen igång, ”Kidsen” och ”Boysen” avlöser varandra, klädbytena är många och energinivån imponerande hög.
Grabbarna ser ut precis som de gjorde då, sånär som på mer skäggstubb och fler tatueringar. Kidsen enhetligt klädda och med synkad dans, Boysen med mer inarbetade personliga karaktärer både vad gäller scenstil och image. Det är bra, de håller hög nivå och jag slås av styrkan och säkerheten i NKOTB-sångaren Jordan Knights röst – även om det blev lite väl sömnigt under en lite för lång balladsession med lite för mycket falsettsång.
Kvällens två favoriter, alla kategorier, är Backstreet Boys blonda och pageklippta Nick Carter och skäggiga men charmiga AJ McLean. Nick busar och spexar konstant, AJ har en mer tillbakalutad och lite farlig framtoning men båda bjuder på sig själva och tar helt klart mest plats på scen. Dessutom är AJ:s sånginsatser bäst, vid sidan av Jordan Knights skolade stämma.
Låtmässiga höjdpunkter är "Step by Step" och "You Got It (The Right Stuff)", två av Kidsens största hits, som framkallar ett lyckligt surr som rullar längs läktarna. Dessutom sitter vartenda danssteg där det ska och 80-talsvibbarna lämnar en varm känsla i magen.
Men kvällens absoluta klimax står Boysen för. När showen börjar lida mot sitt slut och de första tonerna till "I Want It That Way" fyller lokalen är stämningen verkligen på topp. Hela publiken sjunger med, vartenda ord kan de, och känslan av att kastas tillbaka till tonåren ger mig gåshud.
Allt har ett slut, så även denna kväll. Finalnumret är den gemensamma "Don’t Turn Out The Lights" med samtliga nio på scen samtidigt. Men redan innan den silverfärgade finalkonfettin har landat har publiken börjat lämna lokalen.
Väl ute är det som om ingenting har hänt. Inget sus, inga rosiga kinder, den tidigare euforin är som bortblåst. Som om de 30-åriga kvinnorna lämnat kvar sina tillfälliga tonårsjag inne på arenan. Telefonkvinnan redogör sansat för personen i andra änden om att "det var ju lite kul att se dem igen". Men en sak är säker. De forna flickidolerna vet hur man tillfredsställer sin publik, de älskar att stå på scen och suddar utan att blinka ut de 20 år som ligger mellan nu och då. Det är mer än vad man kan säga om både Bob Dylan och Axl Rose.
