Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Förr kände jag mig som en komet på stjärnhimlen – nu är jag en punkterad badboll

Det är i alla fall så jag vill leva mitt liv. Och som Håkan sjunger: ”Ibland är en lögn det finaste man har”.

Så jag satte mig i bänkraden i den obskyra lilla källaren. Föreställningen kunde börja. Det tog fem minuter för mig att bli sjösjuk. Helt obegripligt. Men jag höll ut till pausen. Sen var jag tvungen att gå. Min hjärna fixade inte intrycken.

Dagen efter var känslan kvar. Känslan av att marken gungade. Och en obeskrivlig trötthet.

Det är bara kulmen på en process som kommit krypande under en tid. Hur och när allting började spelar ingen roll. Det är vad det är. Och just nu är jag en skugga av mitt forna jag.

Min kropp har skickat signaler i flera omgångar. Fysiskt märktes det först med en extrem spänning i nacken och skuldrorna.

Sedan kom irritationen över minsta lilla. Glömskan också, som trippel- och kvadrupelbokningar titt som tätt. Numera känns ljus och ljud ibland outhärdliga.

Ringer telefonen är första galna impulsen att vilja slänga ut den genom fönstret. Ett sms-pling kan få mig att rycka till som om jag bär på ett krigstrauma. Om någon försöker förklara ett skeende som kräver abstrakt tänkande ser jag bara en mun som rör sig.

När jag började i yrket för drygt fem år sedan, sökte jag upp fler och fler bollar att jonglera med. Släng en till, jag tar den med fötterna. I dag kan jag knappt hantera en.

Förr kände jag mig som en komet på stjärnhimlen. Nu är jag en punkterad badboll. En sån man kan hitta på stranden i oktober.

Länge försökte jag bara gasa lite mer, men kroppen – som alltid vet mer än huvudet – svarade med att gå ner i växel. Då gasade jag ännu mer. Så fortsatte det. Till slut körde jag på 200 000 varv i ettans växel. Med andra ord ansträngde jag som tidigare, men kom ingenstans.

Planerna på att springa på Färöarna har jag skrotat för länge sedan. Har inte tagit ett löpsteg sedan mars månad. Och då blev jag sjuk dagen efter.

Jag har dragit i nödbromsen och försöker orientera mig igen. Men det är svårt. Hela min självbild är borttappad. Att vara en nej-sägare är inte jag. Men det måste vara så nu. Annars kommer jag att ramla ner i ett svart hål.

En del av mig är rädd för att jag redan är där. Därför har jag börjat gå till psykolog. Det hjälper att kunna prata om allt. Men det tar också energi. För innerst inne vill man att allt ska vara som vanligt.

Att man är den där positiva och lösningsorienterade människan. En glad person som vill få andra att bli glada.

Det svåraste, har jag märkt, är att jag har börjat svara ärligt på frågan ”Hur är läget?”. När jag säger ”okej” eller det mer drastiska ”piss” så vet ingen vad de ska svara. För det är ju ingen fråga de ställer. Det är en hälsningsfras. Visserligen en trevlig sådan, men likväl en hälsningsfras.

Jag vet att jag inte är ensam. Många av mina vänner känner på ett liknande sätt. De pratar dock inte om det, för det som gör ont syns inte. Plus att det känns pinsamt att inte räcka till.

Men det är bara pinsamt att ljuga för sig själv. Och där har Håkan fel. En lögn är inte det finaste man har.

Sanningen är mycket vackrare. Även om den kan göra ont.