Kalmar

Om 50 år kanske 8 mars inte behövs

Kalmar Artikeln publicerades
Elisabeth Edberg-Karlsson, Kattis Ellborg och Maja Ellborg, tre generationer kvinnor i samma familj samtalar om feminism, jämställdhet och kvinnokamp.
Foto:Karin Asmundsson
Elisabeth Edberg-Karlsson, Kattis Ellborg och Maja Ellborg, tre generationer kvinnor i samma familj samtalar om feminism, jämställdhet och kvinnokamp.

I dag är det Internationella kvinnodagen. I morgon återgår allt till det vanliga. Kanske behövs inte Kvinnodagen om 50 år, säger Maja Ellborg. Mamma Kattis och mormor Elisabeth håller med.

De är överens om att idag, och överskådlig tid framöver, behövs en dag för att uppmärksamma ojämlikhet och diskriminering.

– Om 50 år hoppas jag att alla ska ha samma förutsättningar och möjligheter, att alla ska få det de behöver för att nå sina mål. Att det inte ska vara lättare eller svårare för någon på grund av kön eller sexuell läggning eller etnicitet eller religion, saker som inte går att påverka, säger Maja.

Hon menar att det är viktigt att inkludera alla grupper, inte bara privilegierade ickemän.

– Det är viktigt att alla ges möjligheter att berätta om sina erfarenheter, och det är viktigt att prata om de här frågorna, också utanför kvinnodagen.

Kattis Ellborg, som är doktorand på Linnéuniversitetet håller med:

– Jag hoppas att det går åt det hållet att man breddar upp frågor om jämställdhet, att man slutar osynliggöra människor och inte sätter sig till doms. Och det är inte så att alla ska vara lika.

Elisabeth Edberg-Karlsson, som bland annat arbetar med jämställdhetsfrågor på länsstyrelsen, hoppas att jämställdhetsfrågorna i framtiden ska genomsyra allt.

– Alla ska ges möjlighet att göra det de vill, oavsett vilket biologiskt kön de har.

De menar att utvecklingen ändå går åt rätt håll.

– Men det går för långsamt, säger Elisabeth, som just i dag tillsammans med Helen Nilsson, ska presentera länsstyrelsens nya strategi för jämställdhet och arbetet mot våld.

Hon berättar om när hon gick i gymnasiet, hemma på Gotland. En dag fick eleverna information om olika yrkesvägar. Bland annat var militären på plats. Men de vände sig bara till pojkarna.

– Jag blev så himla arg. Vi satt i aulan och jag räckte upp handen och sa att ”jag vill bli stridspilot”, och det blev precis tyst. Stridspilot var ju inget en flicka kunde söka till. Då tog de ner två Drakenplan till Visby, med två supersnygga killar som visade sina jättetuffa uniformer. Det sista jag ville var att bli stridspilot, men jag fick hålla skenet uppe. Det handlade ju om principer.

Det är knappt 30 år sedan, 1989, som hela arbetsmarknaden i varje fall på papperet blev jämställt, och också kvinnor fick möjlighet att göra militär karriär. Elisabeth lyfter fram studielånet som en viktig anledning till att jämställdheten ökat. Men det fick både pojkar och flickor möjlighet att plugga vidare, utan att vara beroende av att föräldrarna kunde försörja dem.

Jämställdhet och kvinnokamp handlar inte bara om arbetsmarknad.

– En stor utmaning är det självklara osynliggörandet av kvinnor, att kvinnor hela tiden är någon annan. När jag började på gymnasiet, på Kagg, fick jag höra att det blev trevligare om det fanns några flickor också, säger Kattis.

– Duktig flicka-syndromet finns kvar. När jag gick på lågstadiet fick vi sitta varannan kille varannan tjej för att skapa bra stämning. Det är mycket press på unga kvinnor, på alla unga ickemän, att prestera, säger Maja.

Hon har tillsammans med Hedvig Sävenryd startat sektionen Jennys feminister på skolan.

– Just nu är vi lite inaktiva, men vi försöker skapa ett utrymme för att diskutera frågor, både situationen i skolan och utanför. En del säger att feminism bara handlar om lika lön.

– Men då är det ännu konstigare att man inte är feminist om det bara handlar om lika lön, säger Elisabeth.

De senaste åren har det kommit flera larmrapporter om att pojkar lyckas sämre i skolan. Fast ändå har gruppen män högre lön än gruppen kvinnor.

– Det är något som har hänt. Tidigare har det räckt att vara man, lite grabbig och lite rolig. Nu blir det synligt och tydligt att det finns en grupp som jobbat på och läst och lämnat sina papper i tid, säger Kattis.

Hon menar att det är viktigt att det finns förebilder, och att kvinnor tidigare raderats ut ur historien.

– Numera frågar man i skolan ”hur har det här påverkat kvinnor och barn”. Det är positivt att historia inte bara är en kung och en häst, men det blir konstigt att det finns historia och kvinnohistoria.

Elisabeth påpekar att normen är fortfarande en man.

– Det finns frisör och damfrisör och fotboll och damfotboll.

Då protesterar dotter och dotterdotter och påpekar att damfrisör handlar om vilket kön det är på den som ska ha klippa håret, inte frisörens kön.

I höstas exploderade berättelserna om #metoo, där tusentals kvinnor delade sina erfarenheter. Det började i filmbranschen, och spred sig sedan till samhällets alla delar.

– För mig har det varit ett uppvaknande. Jag ser #metoo som att man lyft fram ganska mycket som varit osynligt. Att trots att vi får vara med har det funnits saker under ytan. När jag såg manifestationen på filmgalan satt jag och grät. Det visar sig att i alla yrken, bredvid vilken dammig kopieringsapparat, kan vem som helst få en klapp i rumpan. Det är så integritetskränkande, säger Kattis.