Johanna Nylander

Ingen är fri från ansvar

Johanna Nylander

Juletid är gåvornas tid. Kanske till nära och kära, till insamlingsbössan på stan, kanske till frysande människor på flykt från ett krigsdrabbat Syrien, eller till något helt annat välgörande ändamål.

Artikeln publicerades 21 december 2013.

Insamlingar av olika slag uppmärksammas särskilt i december, och visst är det många som lättar plånboken med några kronor efter att ha köpt julklappar i överflöd.

Ett av alla insamlingsprojekt är Sveriges Radios veckolånga Musikhjälpen som i år inbringade över 28 miljoner kronor. Det är mycket pengar, och en del av de dryga fem miljarder kronor som svenskar skänker till olika välgörande ändamål årligen.

Den amerikanska välgörenhetsorganisationen CAF samlar varje år statistik på hur invånarna i världens länder ger till behövande. Trots de till synes höga nämnda beloppen hamnar Sverige utanför topplistan när det kommer till hur många som någon gång under förra året skänkt pengar. Tittar man på hur ofta man hjälper en främling, eller frivilligarbetat är resultatet rent av uselt.

Samtidigt spelarsvenskarna varje år bort åtta gånger så mycket pengar, drygt 42 miljarder, på nationella hasardspel. Det är mer än 5 000 kronor per person om man räknar utslaget på alla som är över 18. Även om man räknar bort de vinster som går tillbaka till spelarna är det betydligt större belopp som läggs på spel om pengar, än vad som skänks till välgörande ändamål. Det svenska spelmonopolet försvaras ibland med att intäkterna till staten finansierar goda saker, men det är en dålig ursäkt för att försvara ett föråldrat system.

Den stora välfärdsstaten som finns i Sverige har genom historien varit ett skyddsnät för många, men över tid har den sett till att många blivit helt oförmögna att själva ta ansvar för sin omvärld. Om någon far illa är ryggmärgsreaktionen snarare att ifrågasätta varför staten inte tagit hand om personen i fråga, än att själv hjälpa till. Trots att det alltid kommer finnas fall som ramlar igenom välfärdsmaskorna verkar det finnas en motvilja att hjälpa till. Det är lättare att skänka pengar till behövande i ett land långt bort där man inte riktigt behöver se något lidande i ögonen, än att ge en hundralapp till någon som behöver hjälp i samma stad.

Eftersom att skattetrycketär högt, och man är van vid att staten sköter allt, är det lite som att man som medmänniska köpt sig fri från allt ansvar. Välfärdsstaten är en motpol till civilsamhället, och syftar till att hjälpen skall fördelas på rättvisa grunder i stället för godtycklighet från samhället, men i strävan efter att göra den skarp, har man befriat människor eget ansvar för sin omvärld.

Det behövs en balansgång mellan stat och civilsamhälle för att fånga upp så många i behov av hjälp som möjligt. Ingen är fri från ansvar för sin omvärld.

Johanna Nylanderär marketing- och PR-manager i Köpenhamn.