Insändare

Rådhuset – i nöd och lust

Insändare Artikeln publicerades

Jag kommer som nyinflyttad i kommunen in på Rådhuset för att ansöka om mitt och barnens försörjningsstöd. Jag lägger upp min jättebunt med papper som ska lämnas in. Helt öppet går man igenom mina uppgifter så alla omkring kan höra.

När någon kommer fram i kö vid sidan om lyfts visserligen pappershögen ner under disken, men kommunikationen fortsätter. Min integritet skakas om. Jag känner mig oerhört kränkt. Inte för att jag tycker man ska skämmas över att inte ha möjlighet till självförsörjning, men hit kommer även personer som har helt andra ärenden till kommunen.

Självfallet fattas trots den stora högen, ytterligare tre papper.

Jag cyklar hem och letar febrilt efter uppgifter jag redan lämnat in en gång i min tidigare kommun - en kommun som informerade mig om mina rättigheter och vilka olika möjligheter det fanns till stöd.

Nu känner jag migså liten igen. Jag som stångat huvudet blodigt en gång innan för att få fram all bevislig information om att jag verkligen är behövligt sjukskriven och att min son är i behov av särskilt stöd, får än en gång slå mig fram hos diverse myndigheter. Resultatet blir väl att jag blir ännu sjukare och (blir) svagare som mamma och i mer behov av samhällsinsatser. Det är så tufft att kämpa för det jag har rätt till. Det känns som alla är misstänksamma mot mig och att man är mindre värd som människa.

När jag hade hämtat mina kompletterande dokument står det en ny person i disken.

Trots att personenjag talade med innan skrivit upp vilka tre papper jag skulle lämna, går kvinnan igenom alla dokument igen med ny publik. En väntande man ser förstående ut och backar lite trots att det blir hans tur. Han får gå emellan eftersom jag måste fixa ännu ett dokument på Rådhusets dator. Vem som helst kan se mina bankuppgifter på skärmen och jag undrar vem som är först vid skrivaren.