Mitt första möte med plast
Vår far, som redan lämnat köket, kommer tillbaka. Han håller upp en tallrik framför oss och ber oss titta riktigt noga på denna. Så kastar han den i golvet, och till vår stora förvåning går den inte sönder. Den ligger där på golvet precis hel. Vi stirrar på detta fenomen och så tar far upp tallriken och vi får känna på den.
”Jo” säger han förklarande och mycket stolt ”Detta är framtiden. Materialet heter plast och tillverkas bland annat av olja. Tillverkningen kommer delvis att ske här på orten”. Och vi beundrar den vita tallriken. Vi slår den mot bordet, men den förblir hel. Detta är fantastiskt!
Och i dag har vi för mycket av detta material. En oerhört bra vara som vi har kunnat använda i så många olika sammanhang. Men nu måste vi börja tänka om.
Var ska vi börja? Kanske med våra förpackningar som ofta har ett extra omslag av plast, som är svårt att avlägsna men totalt onödigt.
Tänk, häromdagen köpte jag gummiband som behövde förnyas i ett par byxor. Detta gummiband låg i sin vanliga förpackning, men hade dessutom klätts in i genomskinlig plast. Kunde definitivt inte gå upp eller ramla ut även utan detta extra ”skydd”. För att öppna förpackningen var jag tvungen att använda sax. Irriterande och fullständigt onödigt.
Så är det i dag. Dock, den lilla episoden från barndomen och vår stora glädje då för längesedan över detta fantastiska material som var framtiden, är i dag trots allt ett litet kärt minne.
Gabriella Ekberg
