Människans jordiska tillvaro och villkor
Kan människan besinna sig i jakten och plundring av naturresurser, på ökad ”tillväxt”, på ständigt ökad konsumtion av jordens begränsade resurser? Är detta livets mening? Hur länge kan denna civilisation med konsumtionshets med massutrotning och skövling fortsätta innan vi står inför en total kollaps?
Står vi inte redan inför ett krisläge? Skall vi fortsätta att såga på den gren som vi sitter på? Fortsätta att förbruka, att utnyttja allt för vår vinnings skull? Bör man inte lyssna till dem som noga begrundar läget och frågar sig hur människan hamnat i denna belägenhet, om hur vi förhåller oss till klimatkris, till flyktingströmmar, väpnade konflikter och andra kriser som ofta beror på livsvillkor som vi själva skapat?
Där tomhet, vilsenhet, oro nu breder ut sig. Där man inte reflekterar över sin existentiella situation och kanske vilset söker svar på frågor om livet i en hopplös tid. Till detta kommer naturkatastrofer med jordbävningar, katastrofala oväder som drabbar hundratusentals människor, terrorism, humanitära kriser. Det räcker med det.
Men klimatkrisen tror jag har skapat alltför stora ringar på vattnet med ofta obefogad oro och näst intill panik bland människor på grund av alarmistiska yttringar/påståenden. Inte sällan från miljöivrare som ofta tror sig ha svar på allt. Fullt så illa är det ändå inte enligt sakkunniga. Klimatforskare står själva rådvilla inför frågor som de inte har svar på. Men tyvärr utnyttjas oro och okunskap inte sällan av personer, grupper och beslutsfattare för att driva frågor i en viss riktning. Till exempel plädera för naturgas/LNG. Men naturgas är en fossil gas som till största delen utgörs av metan som är 21 gånger mer växthusdrivande än koldioxid! Det tycks för övrigt finnas de som inte tycks kunna skilja väder från klimat.
Stig-W Reinlert
sjökapten
