Det är dags att ta strid för en jämlik familjepolitik

Sverige är på väg att få en helt ny familjepolitik. Alliansregeringen ger inte längre ett tydligt stöd till den tvåförsörjarmodell, som i fyrtio års tid har gjort Sverige och övriga Norden till internationella förebilder.

Uppgifterna kommer från de båda forskarna Tommy Ferrarini och Ann-Zofe Dufvander. De förutspår en hårdnande strid om den svenska familje­politiken. I en aktuell studie, ”Earner-Carer Model at the Crossroads”, har de granskat den nuvarande regeringens familjepolitik.

Ferrarini och Dufvander konstaterar att regeringen har infört något helt nytt: ett familjepolitiskt reformpaket som ger olika incitament till familjer i olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund. Det hotar kärnan i den svenska tvåförsörjarmodellen, som hittills har gjort det möjligt för alla mammor och pappor att förvärvsarbeta. Både mammor och pappor ska också ha möjlighet att dela på ansvaret för hem och barn.

Den här politiken har varit av stor betydelse för svenska kvinnors livschans­er. Allra mest har den betytt för kvinnor med kortare utbildning eller svag kontakt med arbetsmarknaden. Högutbildade och välavlönade kvinnor kan ju jobba i alla länder. I nästan alla länder kan barn i hushåll med goda ekonomiska resurser också få tillgång till bra, pedagogisk barnomsorg.

Det unika med svensk – och nordisk – familjepolitik har varit att kvinnor och barn i alla samhällsgrupper har fått samma chans. Den universella jämställdhetspolitiken har ökat alla kvinnors handlingsutrymme. Den har pressat barnfattigdomen till de lägsta nivåerna i världen och gett alla barn tillträde till en högklassig förskola.

Vad är nytt i alliansregeringens familjepolitik? Fem reformer har genomförts sedan 2006: skatteavdrag för hushållsnära tjänster, jämställdhetsbonus, vårdnadsbidrag, barnomsorgspeng och en uppdaterad läro­plan för förskolan.

Två av de här reformerna, jämställdhetsbonusen och den uppdaterade läroplanen för förskolan, ligger helt i linje med tidigare svensk familjepolitik. De främjar jämställdhet och barns välfärd och utveckling.

De övriga tre, däremot, pekar åt ett annat håll.

Vårdnadsbidraget främjar en traditionell och ojämlik familjemodell, i strid med den svenska familjepolitikens klassiska jämställdhetsmål. Erfarenheten visar att kvinnor oftare än män stannar hemma med vårdnadsbidrag och att kvinnor med utländsk bakgrund är överrepresenterade.

Barnomsorgspengen främjar på samma sätt traditionella familjemönster. Den understödjer också marknadsbaserade alternativ till den högklassiga och internationellt sett framgångsrika offentliga svenska förskolan.

Gemensamt för vårdnadsbidraget och barnomsorgspengen är att de lockar kvinnor med låg utbildning och små valmöjligheter att stanna hemma och avstå från den offentliga förskolan. Högutbildade kvinnor, däremot, får genom jämställdhetsbonus och en god förskola fortsatt starka incitament att jobba. Som extra stöd för de välavlönade erbjuder alliansregeringen skatteavdraget för hushållsnära tjänster. Detta avdrag utnyttjas i mycket liten utsträckning av hushåll med lägre inkomster.

Det är dags för regeringen Reinfeldt att ge besked om familjepolitiken. Vad vill alliansregeringen uppnå med de motstridiga reformer som hittills har genomförts? Varför bedriver regeringen en politik som motverkar kvinnors förvärvsarbete och ökar barnfattigdomen? Och varför lanseras alternativ till den offentliga förskolan just för de barn, som har mest att förlora på en sådan reform?

Varken jämställdhet eller goda uppväxtvillkor för barnen ska vara ett privilegium för familjer med hög inkomst och god utbildning. Det är dags att ta strid till försvar för en jämlik och rättfärdig familjepolitik!

Lena Sommestad (S)

aktuell som kandidat till ordförandeposten i S-kvinnor