Strandsträcka fångad i tång
Det kan inte undgå någon som bor längs den skånska sydkusten och på Österlen att turismen från Tyskland, Nederländerna, Danmark, Polen och övriga delar av Europa har utvecklats de senaste åren. Husbilar må väcka en smula irritation om man har bråttom mellan byarna, men ser man dem som laddade med eurosedlar, redo att spenderas på caféer och i butiker är det lättare att ha överseende med sällskapet. Med en svensk krona som dumpats till löjliga pestetasnivåer kan tysken i år känna sig extra glad, dyrlandet Sverige blir något överkomligare än normalt.
Tyskarna är särskilt frekventa i augusti, då många svenskar letat sig tillbaka till kontor, lunchmatsalar och lagerlokaler. Men vad möter egentligen turisten? På Söderslätts kant är kusten lång och vild. Efter en het sommar och några blåsiga dagar fylls stränderna snabbt på med tång. Naturens skiftningar är svåra att göra något åt, men beroende på vindar och strömmar drar tången in och ut mellan olika kuststräckor. Trots decennier av förslag om att rensa bort tången, köra iväg den och kanske använda den som näring på åkrarna har litet förändrats i hanteringen. Tången ligger längs långa sträckor kvar på stranden under många dagar och veckor, även vid bostadsområden och bryggor. Den fantastiska kusten blir mindre inbjudande för både öga och näsa.
När det väl rensas längs tången på hög i strandnära läge. Länsstyrelsen har emellanåt fått för sig att det är en god idé att efter sommarsäsongen återföra tången i havet igen, i övertygelsen om att den är viktig för balansen i havet. Tång är dock inte alltid tång, utan består ofta av snabbväxande alger, bland annat en följd av ett övergött hav. Det är svårt att se återbördandet av gamla alger som en del av Östersjöns tillfrisknande.
Kommuner behandlar sina stränder olika, en del lägger stora resurser på att vårda dem och att motarbeta erosion, som Ystad. Andra ser inte riktigt värdet av de egna stränderna och rensar endast motvilligt, på korta sträckor, som Trelleborg. Kanske för att den ena ser sig som en självklar turistkommun och den andra som en genomfartskommun, där tånglukt är en del av signaturmelodin.
