Martin Falkenby: Martin Falkenby: Mr Cool vann inte TA:s kulturpris – har han blivit för rumsren?

I tisdags fylldes Dannegården av delar ur Trelleborgs kulturelit. Huvudpersonerna var de nominerade till Trelleborgs Allehandas kulturpris: Nicklas Östergren och Malin Kihlberg (Uniformsmuseet), Cornelis Ooms (konstnär) och Anton Magnusson (komiker).

Det gick nästan att ta på spänningen under ceremonin och Nicklas Östergren erkände att han var nervös när förra årets kulturpristagare Lotta Wenglén spelade ”världens längsta låt” innan det glädjestrålande museiparet välförtjänt kunde ta emot 2021 års kulturpris.

Anton Magnusson och Cornelis Ooms var båda starka kandidater men fick ge sig för vad juryn tyckte en än bättre kandidat: Uniformsmuseet.

Och jag står bakom juryns beslut fullt ut, likväl som jag står bakom nomineringen av Anton Magnusson.

För varje år blir jag mer och mer imponerad av det utbud av kultur som finns inom kommunen. Alltid är det något nytt namn som dyker upp och som överraskar, inte sällan från en genre som inte får så mycket uppmärksamhet i vardagen.

Viktigt att poängtera i sammanhanget är att priset inte är en popularitetstävling där flest röster vinner, som Jerringpriset. Det är ni läsare som nominerar och sen är det juryn, tre från TA och två från Trelleborgs kulturliv, som diskuterar kandidaterna, granskar vad de gjort och väger dem mot varandra för att ta fram tre slutkandidater varav en vinnare. Under mina år i juryn har vi prisat en stark skara kulturpersoner och kulturinstitutioner: Linnea Larsdotter Mikkelä, Jan Troell, Kim Wall, Mattias Edvardsson, Lilla Beddinge Teater och Lotta Wenglén.

I det här sammanhanget, sett till tidigare pristagare och de två andra nominerade i år, sticker Anton Magnusson ut. Fula ord, svordomar och personer som benämns med könsord får många att förfasas. I många fall kan det bli plumpt. Men komiker, inte minst de som är framgångsrika inom stå upp-konsten, har en ypperlig förmåga att tolka samtiden och klä den i ord.

Anton Magnusson har fått utstå mycket kritik för sin nu sex år gamla ”Knulla barn” där en vulgär värld skildras. Han valde att ligga lågt under stormen som blåste 2018(!) men när han nu släppt ”Penny söker” är det ett slagkraftigt svar på kritikerstormen. I slutet av låten grips han av polis, försöker förklara att allt i alstret är uppdiktat och hävdar förgäves sin rätt att uttrycka sig.

Anton Magnusson beskriver det han ser i vardagen och det behöver inte betyda att han tycker att det är en bra del av samhället. Tvärtom tar han upp något av det vidrigaste som en människa kan göra mot en annan. Men har man inte förmågan eller inte vill se förbi det fula och groteska i texter så bildar dessa ett rött skynke som man likt en tjur rusar och rasar mot med spetsiga horn.

För mig är ”Penny söker” ett humorintellektuellt inlägg i debatten, men jag förstår om inte alla tycker det. Så är det med de flesta konstformer, att det inte faller alla i smaken och det är faktiskt fullt möjligt att aktivt välja att inte ta del av den ena eller andra kulturyttringen. När vår ordvirtuos till kultur- och nöjesredaktör Lars Thulin sammanfattade det i en nomineringstext var det också detta han satte fingret på: Hans provokativa humor kan väcka starka reaktioner, men för den som har förmågan att uppskatta det absurda och bisarra kan Anton Magnussons komik göra det fula till något för finsmakare.

Det räckte inte för att vinna TA:s kulturpris den här gången. Efter prisceremonin gick jag fram till Anton Magnusson och sa något tröstande: ”Tyvärr räckte du inte hela vägen, du har kanske blivit för rumsren…”. Han skrattade och sa att han får bege sig hem och skruva till sina texter ytterligare.