Lars Thulin: Nytt år, nya namn i kalendern
Att göra sin egen kalender på nätet är en rätt rolig slutet-av-året-tradition. Om man har några fina bilder att ladda upp. Och kommer ihåg att göra det innan året plötsligt är slut. Igen.
Bäst jag sitter vid laptopen och pular så upptäcker jag en ny knapp. Namnsdagar och ”egna högtider”, står det. Aha, man kan välja att ha namnsdagar eller skippa dem. Och lägga in egna anledningar att fira – vilket ju aldrig kan vara fel. Är det något man bör ta ut i förskott så är det glädje. Sen vet man ju aldrig hur det blir.
Då slår det mig. Vem behöver gamla mossiga namnsdagar? Jag kan ju göra egna. Alla dessa fiktiva figurer som format mig, på ett eller annat vis. Men kan jag få ihop 365 stycken?
Klart jag kan.1 januari: Lilla Gubben, Pippis häst. Givetvis ska Herr Nilsson ha namnsdag också. Och Gamle Svarten, när vi ändå är igång. Det flyter på som pannkakor i smör.
Mona Lisa. Snurre Sprätt. Edmund Blackadder, och Baldrick förstås. Kalle Anka, Harry Potter, Bilbo och Ramses II. Den senare inte fiktiv, bara osannolik.
”Man möter många danande karaktärer i sitt liv, säkert hälften av dem påhittade. Eller åtminstone konstnärer som med rikliga doser fantasi hjälper till att lägga det pussel som är du.”Lars Thulin
Även robotar som R2-D2 och Bender från Futurama har sin plats. Liksom min favoritkaraktär från Simpsons: Hans Moleman, som alltid får sota oförskyllt och galet roligt för något familjen ställt till med.
Det går nästan oroande lätt. Jag har inte 365 så kallade vänner på Facebook, men fiktiva bekantskaper kan jag ösa upp hinkvis. Rikki-Tikki-Tavi, det kanske bästa namn en mungo någonsin haft. Och så kanske mest svårstavat: Scheherazade. Svansvidundret Marsupilami. Snusmumriken. Dronten Edvard – han som ibland råkar trampa ihjäl folk, ni vet, men alltid betalar begravningen.
Gestalter ur böcker, filmer och tv-serier virvlar ut som läsk ur en vask. Darth Vader, Dunderklumpen och Zeb Macahan, vars läderställ säkert stod för sig själv i ett hörn när gamle Zeb någon gång om året tog ett bad.
Tyrion och Danaerys från ”Game of Thrones” får varsin dag, liksom Villanelle från ”Killing Eve”. Psykopatiska mördare behöver också kärlek.
En och annan faktisk person går in, mest musikaliska hjältar. På sin riktiga födelsedag, så att jag kan fira Polly Jean Harvey den 9 oktober, punkfarfar Iggy Pop den 21 april och The Whos rumlartrummis Keith Moon den 23 augusti.
Framåt hösten tryter ändå inspirationen lite. Som den ju gör. Ska jag behöva ta till bifigurer ur Tintin eller Asterix? Den påfrestande försäljartypen Serafim Svensson? Eller Crabbofix, försäljare av fisk vars bäst-före passerades före Kristus?
Men så bubblar det upp namn som det vore brottsligt att förbigå. Bombi Bitt, Piratens egen Tom Sawyer. För att nu inte tala om Piraten. Och Tom Sawyer. Bröderna Marx – Groucho, Harpo, Chico och Zeppo – får närapå en egen vecka.
Och vem vill inte fira Scooby-Doos namnsdag? Nej, sitt ner. Frågan var retorisk.
I mångt och mycket avslöjar ens fiktiva vänner ens ålder. Jag hissar de upp-och-nervända hakorna Humle och Dumle, men dissar Byggare Bob och Powerpuffpinglorna.
Jag tar inte heller med Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, om ni trodde att jag var så gammal. Däremot Ebba Grön. Och Tant Strul.
Man möter många danande karaktärer i sitt liv, säkert hälften av dem påhittade. Eller åtminstone konstnärer som med rikliga doser fantasi hjälper till att lägga det pussel som är du.
När jag fyllt kalendern blir jag själv lite tom. Är jag ett kreativt geni? Eller bara galen, fullproppad av fiktiva karaktärer och oförmögen att skilja saga från verklighet?
Sanningen ligger väl som vanligt mitt emellan. Att jag är en vanlig medelbegåvning med lite för mycket tid över. Och rätt många låtsaskompisar.
Nästa år bygger jag en pepparkaksby åt dem.
