Lars Thulin: Deneuve, von Trier, trädgårdstomtarna och jag

Deneuve vill prompt plocka upp en tomte, krama den, pussa den, ta med sig den hem och göra den till en i familjen. Men gudinnan av fransk film hindras av en bestört filmarbetare.

”Nej, fru Deneuve, det är bäst att ni inte rör den där”.

”Men de är ju så söta!”

”Jo, men de… används. Kanske ska vi skicka en assistent till stan för att köpa en ny, fin tomte till er?”

Vad filmarbetaren inte berättar – det vill man ju liksom inte för härskarinnan av fransk film och en gång en av jordens vackraste kvinnor – är att tomtarna dubblerar som urinoar.

Japp, med ett vagt hopp om att inte chockera läsaren allt för mycket avslöjar jag härmed att herrar, när de urinerar utomhus, uppskattar och ibland även behöver något slags mål att sikta mot. Än har inte de lärde (säkert herrar, de också) tvistat färdigt om huruvida detta fyller något dunkelt evolutionärt syfte, eller helt enkelt bara är för att de kan.

”Pissenisserne”, som de kallas, står alltså på Zentropas gräsmatta som ett lite absurt mål för män som vill lätta på trycket.

Deras tjänster har också använts friskt, av alla från Lars von Trier till filmmogulen Peter Aalbaek Jensen – en excentriker som utan att skämmas lär uppmana praktikanter att tatuera in Zentropas logotyp på rumpan för att lättare få jobb – och en rad internationella filmstjärnor och regissörer som ska få förbli anonyma. Eftersom jag inte har den blekaste aning.

I övrigt vet jag detta för att jag en gång befann mig på firmafest i filmbyen, på den gamla goda tiden när det ännu fanns nog med pengar i mediabranschen för att slå på stort.

Själv ryste jag givetvis vid tanken på att kissa på en stackars trädgårdstomte. Vad skulle tomtefar säga? Och Gammelsmurf? Så vi gick vidare på den guidade turen, trots att guiden försäkrade att det var helt okej att så att säga provköra tomtarna. Det var ju deras jobb, trots allt.

Men så blev det kväll. Och mer än hundra mediamänniskor festade om i en stor hangar, där det efter ymnigt drickande blev rätt lång kö till toaletterna.

Och eftersom en nypa frisk luft aldrig tagit livet av någon – utom möjligen ljusskygga organismer som utvecklats i syrefattiga miljöer – fann jag mig snart stående ensam, i mörkret, framför gräsmattan. Och trädgårdstomtarna.

Men jag kan ju inte, tänkte jag. Säkert högt. Nämnde jag att det förekom ymnigt drickande?

Å andra sidan. Tomtarna används av världsnamn på den kreativa himlen. Framgångsrika konstnärer och artister, män som kommit någon vart. Kanske upplevelsen förändrar allt, tänkte jag. Ger nya insikter och blir något att berätta för barnbarnen.

Jo tack, insikter fick jag. Och jag berättar dem för er nu, med uppenbar risk för att ni för det vidare till mina barnbarn.

Utan att bli allt för grafisk så klev jag alltså fram till tomtarna, som tyst bligade tillbaka på mig med stora, runda, oskyldiga ögon. Någon av dem rökte pipa och gjorde sitt tappraste för att låtsas som om det bara regnade. Nu igen. Någon var uppenbarligen kvinnlig, för hon blottade sina bröst. Knappast var väl detta gensvaret hon hade hoppats på?

Med avsmak nästan stapplade jag bakåt, skakad av eftertankens kranka blekhet. Vad håller jag på med? Vilka empatistörda odjur sysslar med sånt här? Vilka barnbarn kommer inte att förskjuta mig för detta?

Där och då, med himlavalvets stjärnor som vittnen, lärde jag mig något viktigt om mig själv. Nämligen att jag inte är den sorten som pissar på andra. Även om de skulle råka vara trädgårdstomtar.