Finner fina fynd från forna tider

SKANÖR-FALSTERBO. Första gången han såg en likadan stenyxa var han fem år. Hans morfar hade den på skrivbordet, som brevpress. Sedan dess har han drömt om att hitta en likadan. I juni låg den i vattenbrynet, på stranden han är på varje dag.

– Man kan se att flintan har blivit bearbetad av mänskliga händer. Hade den varit formad av havet skulle den vara alldeles slät.

Han har lärt sig genom att fråga experter och läsa böcker. Extra information hittar han på likasinnades hemsidor och bloggar. Han gillar känslan av att historien är där han är.

– Som med yxan. Tänk att någon tjej eller kille tappade eller kanske slängde den här för 7 000 år sedan.

Ole Wilhelmsson brukar leta längs Skanörs norra sandrevel. Intresset för gamla föremål har han haft sedan han letade fossiler som barn, men det tog riktig fart när han skaffade hund och började gå långa promenader.

– Det är mitt sätt att koppla av från de långa dagarna med människor tätt inpå. Mitt vaktmästarjobb är problemlösning hela tiden. Jag behöver andas.

I sommar har han och sonen hittat många gamla ben, bland annat från kor och getter. Femåringen gillar att sakleta. Han har ett eget drömfynd: det stora dinosauriebenet. Men det tror inte pappa riktigt på. Inte i Skanör i alla fall.

Oftast letar Ole Wilhelmsson efter bärnsten. Han tittar efter blänk bland snäckorna en liten bit ut i vattnet. Det han hittar lämnar han till Leif Brosts bärnstensmuseum. Där hamnar också djurbenen och krukresterna. Han får ingen ersättning för sakerna.

– Nej, det vill jag inte ha. Det viktigaste för mig är att andra får ta del av dem.

Konkurrensen om strandfynden är stor på sommaren. Många turister plockar fina gamla saker med sig hem, säger Ole Wilhelmsson. Det gör honom ledsen. En gång hittade han en stor bit av svartek från ett gammalt skepp. Den låg slängd på tippen.

– Folk tar hem för att ha det som prydnad. När de har tröttnat på sin inredning slänger de. Men jag pratade med personalen på tippen och fick ta med den och lämna in den till Brost.

I våras hittade Ole Wilhelmsson delar av ett vrak en bit ut.

Han tog sonen på axlarna och vadade ut och tittade.

– Det är synd att det alltid är nån fubbick som vill plundra och ta med sig hem. Det blir bara förstört.

Ett undervattensmuseum, tycker Ole Wilhelmsson skulle vara det bästa. Kanske en båt med glasbotten, som kunde köra runt turister för att titta på fynden.

– Ett historiskt naturrum under vatten. I sin naturliga miljö bevaras de gamla vraken bäst, så vi kan fortsätta uppleva det som har varit.