Utöya-ungdomarna vittnar mot Breivik

Först ut var AUF:s generalsekreterare, 24-åriga Tonje Brenna. Efter en klunk vatten går Brenna in på vad som hände på ön den 22 juli. Hon pratade i telefon med sin sambo när hon hörde smällar.

– Jag tänkte att nu är det någon som har förfärligt dålig humor här och använder fyrverkerier. Jag blev arg och sprang allt jag kunde bortåt. Då såg jag två personer som föll i marken, som blivit skjutna, säger hon.

Vid en klippbrant organiserade hon tillsammans med några pojkar ett slags "kösystem" för att flera ungdomar skulle klättra nedför utan att ramla.

– Det luktade väldigt tydligt krutrök. På båda sidor om oss föll människor ner. Jag hörde att människor träffade vatten och stenar när de landade, säger hon.

Hon berättar om känslan av hopplöshet, hur utlämnade de kände sig. Stenar lossnade på klippan ovanför dem och föll ned.

– Man låg och tänkte att det bara var en fråga om tid, eftersom skotten hördes så ofta, säger hon.

Oddvar Hansen, som räddade flyende ungdomar med båt, är näste person att vittna. Han berättar hur de hörde skott från ön. De tog sig ut med sin båt. Tillsammans med flera andra båtar åkte han runt ön.

– Det simmade ut folk från ön från alla kanter, börjar han.

Hansen, som under lång tid berättat utan avbrott för frågor, beskriver kaoset när han kom tillbaka från ön.

– Det kom hela tiden båtar med ungdomar från Utöya. Ungdomarna som var i båtarna frågade hysteriskt "Är de äkta?" om poliserna, säger han.

Efter ett tag, när han får veta att en man är gripen, åker han tillbaka till ön och ser ungdomar ligga på stränder och klippor. Han ser någon som han vill åka in och hämta, men får då veta att personen är död.

– Det var en förfärlig syn. Det låg en i vattnet, en i stenröset... De såg ut som dockor, dessvärre var de inte det, säger han.

Björn Ihler, 20 år, är tredje och sista vittnet för dagen. Han berättar om stormötet som hålls på ön efter bomben i Oslo.

– Vi fick veta att ön var det tryggaste stället vi kunde vara på just nu, säger han.

Efter att ha hört skotten tror Ihler att någon försöker skrämmas, att det är någon "paintball-grej". Han ser Breivik komma gående och skjuta en person med en pistol. Ihler springer genom skogen.

På flykt från Breivik ser Ihler en liten pojke i 9-årsåldern, son till en vakt som sköts ihjäl, som sitter på en stubbe. Han tar med sig pojken. Vid ett tillfälle håller Ihler för hans mun så att han inte ska skrika.

Ihler tar också med sig ytterligare en pojke i samma ålder, son till en annan vakt.

På Kärleksstigen ser han och de två små pojkarna flera personer som hade skjutits ihjäl.

– Mitt i låg det en mobiltelefon som ringde. Det är det som jag minns mest från Utöya, säger han.

Ihler möter Breivik på nära håll. Massmördaren kommer fram till gruppen där Ihler ingår och säger att han är polis, att de är i säkerhet. Ihler tror först på honom, anar att polisen kommit i land på ön.

– Sedan såg jag hur han lyfte geväret, berättar Ihler.

Han kastar sig i vattnet och de två små pojkarna kastar sig i efter honom.

– Jag såg hur Breivik stod där och sköt. Jag upplevde det som att han siktade på mig. I det ögonblicket kändes det som om själen lämnade kroppen. Jag kände att allt hopp var ute, att jag skulle dö. Jag accepterade det, säger han.