Hundra år sedan katastrofen
1912, när nyheten om Titanics krock med isberget nått land, gick fartyg ut från hamnstaden 80 mil därifrån. De besättningarna kom att få bärga döda. 150 av katastrofens troligen 1 514 dödsoffer begravdes i fyra kyrkor i Halifax.
De som kunnat räddas, 712 personer, hade plockats upp av fartyget Carpathia och förts till New York, dit de kom fram tre dagar efter tragedin.
Vid årsdagen har evenemangen varit många på båda sidor om Atlanten. I en minnesmarsch genom Halifax sent i lördags deltog Warren Ervine, vars farbror Albert som 18-åring var yngst i Titanics besättning.
– Min far var alltid väldigt ledsen, men han ville aldrig prata om det. Det var först för tio år sedan jag fick reda på att min farbror ingick i besättningen, berättar Ervine.
Två kryssningsfartyg har stävat mot olycksplatsen, det ena från New York dit Titanic var på väg, det andra från Southampton varifrån resan inletts. Omkring 50 släktingar till personer ombord på Titanic har följt med på M/S Balmoral från England för att bland annat kasta kransar i havet.
Det "osänkbara" Titanics kapten Edward Smith kom från Lichfield i England. I lördags kväll brann omkring 1 500 ljus vid hans staty i hemstaden.
I Belfast, där Titanic byggdes, har en minnespark inrättats med offrens namn inristade. Den här gången tror man att alla namn finns med; på andra monument har antingen besättningen eller musikerna saknats.
På plats i Belfast till årsdagen fanns oceanografen Robert Ballard, som lokaliserade vraket 1985. I en föreläsning i lördags förespråkade han åtgärder för att bevara det vittrande vraket, som undervattensmuseum.
De spår av Titanics offer som hans undersökningar fann på havsbotten var oväntade: tomma skor. Det som hade bevarats var lädret.
