Nyckeln är olja – inte frihet
Många av världens ledare uppmanar president Mubarak att genomföra demokratiska reformer och undvika ytterligare våld mot de protesterande. De asiatiska stormakterna Kina, Indien och Japan meddelar att de noga följer utvecklingen och hoppas på en fredlig lösning samtidigt som de förbereder och genomför evakuering av sina egna medborgare.
Kung Abdullah bin Abdul Aziz al-Saud i Saudiarabien, med titeln ”Övervakare av de två heliga moskéerna”, manar via stora tidningsartiklar Egyptens folk och regering till lugn och samförstånd i islams och arabismens namn.
Dagstidningen The Saudi Gazette beskriver Obama och kung Abdullahs samtal om Egyptens situation som dialog i samförstånd om vikten av stabilitet i regionen. Enligt tidningen handlar samtalen mer om olja än om frihet och demokrati i stället för en korrupt regim.
Det nämns också att konsekvenserna om oljepriset skulle höjas har betydelse för omvärlden. Undrar om USA:s sändebud till Egypten har med sig budskap också om vikten av politisk stabilitet från samtalen med Saudiarabien, som står själv för nästan en tredjedel av Opecs produktion.
Det är inget nytt att västvärldens oljehungriga länder fortfarande är beroende av Mellanösterns olja. Och ingen vill väl riskera se en upprepning av skräckscenarierna från den första arabiska bojkotten vid den internationella oljekrisen 1973. Eller som krisen när ayatolla Khomeini tog över makten i Iran 1979: under sju månader försvann 5,6 miljoner fat per dag från världsmarknaden, det största bortfallet av olja sedan andra världskriget.
Sedan dess har Väst försökt hitta andra och oberoende leverantörer för olja. För USA:s del har Kanada nyligen ersatt Saudiarabien som främsta exportör av olja, med cirka 17 procent av marknaden. Mexico, Colombia och Ryssland är andra stora exportörer tillsammans med länder i Afrika, framförallt Nigeria. Men ändå till dags datum är man i USA till över 50 procent beroende av oljeexporten från länderna vid Persiska viken.
Kanske kan vi komma att förstå västvärldens grund för inblandning i Mellanöstern, både nu och tidigare, om vi parallellt belyser lite mer vad som gör regionen unik och gör att västvärlden, framförallt USA, kanske inte helhjärtat stödjer den pågående utvecklingen.
Det skrivs för lite om det svarta guldet, oljan.
