Individen i demokratin

Jag berättade om nämndsarbete, motioner på lokalnivå och propositioner på riksnivå då jag insåg att jag pratade om något diffust för någon som kommer från en österländsk diktatur.

Ett besök på Regionmuseet i Kristianstad kanske kan ge mer substans? Jag visade besökarna utställningen om traktens historia där vi fick känna, lyssna och se hur det kunde ha varit just här i början på 1660-talet.

En Stockholmsledd process mot dem som inte tillräckligt fort blev ”svenskar” i Skåne, Blekinge och Halland genomfördes efter freden i Roskilde 1658. Svenska läseböcker och katekesen låg framlagda som bevis och jag översatte skriften som berättar att skåningarna måste säga att de älskar fosterlandet Sverige och därefter lova prästen att överge sina danska traditioner.

På köpet fick vi också lära att kungen Karl X Gustav dog några år efter freden, i sviterna av en vanlig förkylning som han inte tog hand om utan istället genomförde nya erövringskrig.

På vägen möter vi svenskar som ser annorlunda ut än vad besökarna förväntat sig samtidigt som jag förklarar att det inte var länge sedan vi var ett fattigt land med religiöst förtryck varifrån människor flydde västerut. Vi har i olika omgångar bett folk komma hit för att hjälpa till att bygga landet, från valloner som uppmuntrade av Gustav II Adolf till turnéer med bussar för att rekrytera sydeuropéer på 1960- och 1970-talet.

Besökarna skryter om sitt lands höga fertilitet och jag kontrar med att det är tack vare våra nya immigranter, de som kommit som flyktingar de senaste trettio åren som vi inte minskar i antal.

De demokratiska valen utgör en väsentlig del av vår demokrati, men frågan lämnar en undran vart både väljarnas och de valdas engagemang tar vägen mellan valen. Vi har en historia av aktivt folkrörelseengagemang att vara stolta över och de mänskliga rättigheterna är inskrivna i vår svenska grundlag.

I vår västerländska kultur ser vi individen i centrum, i kontrast till den österländska som ser individen mer som en del av en släkt, av ett större socialt sammanhang. Tänk om vi också kan bli bättre att bekräfta just individen, redan från början i småskolan. Och att i den politiska debatten lyfta fram individens ansvar, inte bara muslimens, den överviktiges, den arbetslöses – utan att undvika diskutera invandringens baksidor eller avstå från att belysa sociala förortsproblem eller blunda för religiös fundamentalism.

Då blir nog Sverigedemokraterna och deras främlingsrädda människovärdesföraktande strategi bara en parentes i vår historia.

Vanja Berggren är lektor i folkhälsovetenskap vid Högskolan Kristianstad.