Ett delat politiskt landskap

Män, kvinnor, gamla, unga, företagare, arbetare, storstadsbor, småstadsbor – kanske har skillnaderna mellan olika grupper och typer aldrig varit större. Värdegemenskapen saknas. Det tycks inte finnas någon samsyn mellan svenskar om mål, drömmar, eller synen på vad Sverige behöver.

För vissa var miljön det allra viktigaste, för andra feminism. Vissa röstade för valfrihet, andra mot vinst. Man kan dra slutsatsen att de goda statsfinanserna, och det faktum att Alliansen gjort ett strålande jobb med ekonomin, fick människor att slappna av och tänka på annat. Det fanns ingen känsla av kris som det gjorde 2010; plötsligt fanns i stället utrymme för andra hjärtefrågor.

Jag upplever också att Sverige är splittrat mellan dem som på privata planet känner ekonomisk trygghet och dem som känner frustration. Ännu vet vi inte hur alla SD-väljarna egentligen ser ut och känner, men att många av dem röstat av egenintresse är självklart. Man upplever brist och vill inte dela med sig till främlingarna. Många av dem som känner sig trampade på av samhället, genom att de aldrig tycks få fast jobb och knappt ids söka längre, känner också släktskap med Sverigedemokraterna. Dag efter dag har det avslöjats hur SD-företrädare gjort bort sig, men det tycks bara stärka gemenskapen. Inte skrämma bort, snarare svetsa samman.

De som bor på Södermalm i Stockholm, har hög utbildning och stabil ekonomi må öppna sina hjärtan – men de lever långt från asylboendena och är inte samma personer som går i fas 3-kurser och oroar sig. Det är kö för att få köpa en latte för 44 kronor i Stockholms innerstad och vänner förvånas över maktskiftet ”för deras vänner på Facebook röstar ju alla på Alliansen och tar ställning mot SD”. Alla har likadana sneakers. De befinner sig långt från grillen på Bromölla torg.

Sverige är splittrat, och klyftorna tycks bara öka. Det handlar inte främst om ekonomisk ojämlikhet, utan kanske än mer om synen på vilket samhälle vi vill leva i, hur vi ska leva tillsammans. Södermalmsborna behöver ruskas om och förstå hur det ser ut i Bromölla, och Bromöllaborna behöver kanske inse att jobben kommer med god näringslivspolitik och tillväxt – inte genom att gnabbas om befintliga resurser.

Att bara ha en av Europas starkaste ekonomier har dessvärre inte räckt till för att samla svenskarna. Solidariteten kan inte piskas fram, den behöver kännas. Både av dem som bara ser asylboenden på tv och dem som bor grannar med dem. En ny regering har en svår uppgift framför sig.