Ukuleleband kan få TA:s kulturpris
Det fanns en slug baktanke hos Gert Håkansson redan när han drog igång ukulelekursen på Parken i Trelleborg.
Det var 2006, det fanns ett års startsträcka till dess att Beatles monumentala "Sgt Pepper" firade 40-årsjubileum. Gerts vision var att framföra hela plattan - på ukulele. Mest för att det vore kul. Fast det berättade han förstås inte för de 19 intet ont anande kursdeltagarna, av vilka de flesta aldrig ens hållit i det lilla stränginstrumentet förut.
– Vi testade "Lucy in The Sky with Diamonds", minns Gert. Och det var mycket pilleri med arrangemanget, men det fungerade.
– Alla satt på scenen inne i Rotundan på Parken, och jag hade aldrig hört så många ukulele på en gång. Jag blev helt salig!
Tina Andersson, en av de nio som hängt kvar i Trellebelle Ukulele Orchestra, minns sin första repetition. Där kom hon som fullständig färsking, med den ukulele hon fått av arbetskamraterna.
– Jag hade väntat mig att vi kanske skulle spela ett C, och sedan skulle Gert säga att vi var duktiga. I stället kastades man rakt in i Beatles "Sergeant Pepper"! skrattar hon.
Det ser roligt ut att spela ukulele. Faktum är att det ser roligt ut att bara hålla i det. Och lite fånigt.
– Det är det som är så fantastiskt med det här instrumentet: Man blir glad bara av att titta på det, säger Mats Hansson. Det är lätt att älska!
– När jag plockar upp en gitarr nu så känns det som att hålla i en kanot, inflikar Gerry Malmstein.
Det är inte bara fascinationen för det diminutiva instrumentet som driver TUO. Det är också det att snart sagt vilken musik som helst - rock, schlager eller klassiskt - går att transformera till fyra strängar. Ju knäppare ursprunget är, desto mer effektfullt blir resultatet.
– Allting går att förenkla. Och det är lättare än man tror, säger Gert Håkansson, bandets "demokratiske diktator" som arrangerar så att nästan alla de sju ukulelegitarrerna spelar olika saker.
– Helst ska det vara en låt som folk säger "den kan man väl inte göra" om. Som "Purple Haze" eller "Live and Let Die", säger trummisen Stefan Richter.
Efter att ha startat med enbart Beatlescovers, har ukulelebandet numera gått vidare till låtar från hela 60-talets popvåg. Men de har också börjat skriva eget. TUO:s 60-talspastisch "Ukulele People" skulle mycket väl kunna vara starten på en helt egen repertoar. Och kanske en vacker dag en platta, som konsertbesökarna brukar tjata om.
Humorn är också viktig. TUO glömmer aldrig sin "lattjolajbanväska", full av lösnäsor, kazooer och flärpar. En hyllning till Beatles trick för att få en stel orkester att släppa loss.
– Såna som inte har distans alls, gubbar som går upp på scenen och bara är sura och vrånga, det är det tristaste jag vet, säger Gerry Malmstein. Vi har kul!
